Susanne Dahl om hastighet, långsamhet och motstånd
Att minnas är en mjuk motståndshandling.
I sitt ”Sommar” brottas Susanne Dahl med vemodet i tidens gång och övar på att släppa taget.
Susanne Dahl är studentpräst vid Umeå universitet, men också poet. Hon förkroppsligar med andra ord ”Tankar för dagen” i P1, ett program hon ironiskt nog nämner att hon brukar lyssna på. I sitt sommarprat bjuder hon på en stunds eftertanke, i längre format.
Dahl har fyllt 47 och funderar över vad tid är. Hon ser sina barn växa och skaffa hemligheter och blir lamslagen över att varje stund välja sitt liv, men uppskattar också tiden det tar att göra vardagliga saker som att laga mat och sopsortera rätt.
Hon växte upp som pastorsunge, men löftet om att Jesus en dag ska hämta henne oroar mer än det lugnar. Hon vill ju hinna leva. På universitetsområdet rör hon sig snabbt, förförd av hastigheten och med en förrädisk känsla av kontroll när minuterna fylls.
Samtidigt ingår en viss långsamhet i hennes jobb, att hon ska bereda eftertanke och försöka tala så sant om livet som det går. Det är ett glapp hon tampas med.
Livet är en stor och svindlande kontrollförlust. Dahl övar på att släppa taget.
Tidsgrubblerierna handlar också om den tid som flytt. Längtan hem till Finland är stark och fysisk; vemodiga tankar om det liv som kunde ha blivit om inte flyttlasset gått till Västerbotten när hon var 10 år. Som barn såg hon fram emot att flytta till Sverige och bli snygg, rik och få duscha i stället för att bada bastu hela tiden.
Hon minns också nedslag i tiden via kärleken, som studieåren i Uppsala och vänskapen med Anna, så intensiv och nära att deras ”rottrådar sammanflätades”.
Men tiden går, minnen samlas och prylar besjälas. Dahl ser det som en mjuk motståndshandling mot förgängligheten, att minnas och vårda de saker som länkar oss samman.
Jag kan inte låta bli att tänka att hoarders äntligen fått en välformulerad upprättelse.