Helena Bergström om sin cancerskräck
Uppdaterad 2018-08-20 | Publicerad 2014-12-27
Tittarna kunde se Helena Bergströms tårar över pappans död.
Efter att båda föräldrarna drabbats av sjukdomen berättar hon nu om sin egen cancerskräck.
– Jag är glad för varje dag som jag slipper drabbas, säger skådespelaren.
För Helena Bergström, 50, är bland det bästa med SVT:s ”Stjärnorna på slottet” att deltagarna pratar om de stora frågorna.
Om liv, död och allt däremellan.
I säsongspremiären på lördagskvällen föll huvudpersonen i tårar när hon berättade om hur pappan Hans Bergström gick bort i cancer 2004. Tidigare hade hon pratat om hur hennes mamma Kerstin Widgren, 78, – som i dag mår bra – insjuknade när Helena Bergström var tonåring.
– Min mamma drabbades av cancer under en väldigt känslig tid när jag var extremt mammabunden. Hon behandlades i drygt tre år och det var väldigt osäkert med henne. Det var en väldigt jobbig tonårstid. Cancer blev för mig en enorm skräck, säger hon.
”En ganska rädd människa”
Tankarna ligger ofta och gnager, uppger hon.
– Jag är en ganska rädd människa i grunden också. Jag säger hela tiden ”hoppas man får leva så länge”. Jag är glad för varje dag som jag slipper drabbas. Det är så mina tankar går. Och till de som har det, säger Helena Bergström.
En gång om året genomgår hon en mammografi.
– Det har jag gjort sedan jag var väldigt ung. Det är alltid lika jobbigt att sitta där och vänta, säger hon.
Vad tänker du om döden?
– Snarare än att det ska hända mig något är skräcken att det ska hända mina nära något och det är där skräcken kommer. Men att vi så småningom ska försvinna, det gör vi alla, förr eller senare. Och det är som sagt min kamp varje dag att försöka vara glad för det jag har här och nu. Hur svårt det än är... Och det är jättesvårt, säger Bergström.
”Livet krymper”
I avsnittet i går berättade Helena Bergström även hur hon och regissören Colin Nutley, 70, förälskade sig i varandra trots att han redan var gift. Nu har de levt med varandra i nästan 25 år.
Din man är 20 år äldre än vad du är. Finns det en oro att bli ensam kvar?
– Jag älskar min man så oerhört mycket och det är där jag måste lära mig vara glad för den stunden vi har. Nu har jag en pigg man som är mer vital än någonsin. Skulle jag gå och oroa mig för det, vår åldersskillnad... Det är klart att den finns där och det blir mer påtagligt ju äldre man blir eftersom livet på något sätt krymper. Det är klart att den finns där men jag försöker leva i nuet, säger hon.