Tv-profilen Sofia Rågenklint: Har gått väldigt mycket i terapi

Berättar om karriären från Fröken Sverige till ”Fråga doktorn”

Publicerad 2021-04-25

Under många år strävade hon efter perfektion.

Nu har ”Fråga doktorn”-programledaren Sofia Rågenklint äntligen landat i sig själv.

– Jag har gått väldigt mycket i terapi.

Dalkullan Sofia Rågenklint, 46, inledde sin tv-karriär på den lokala tv-stationen i Sälen i slutet av 90-talet och genom åren har hon framför allt lett en rad djur- och naturrelaterade program, men också lyckats med konststycket att bli rekordavlönad TV4-hallåa.

Nyligen blev en tv-dröm sann när hon fick frågan att ta över stafettpinnen efter Suzanne Axells oväntade sorti från ”Fråga doktorn”.

– Det känns otroligt kul och jag lär mig massor varje vecka. Jag läser forskningsrapporter och böcker som jag inte kommer i närheten av annars, min sambo får nästan släpa ut mig från kontoret.  

Kändes det inte läskigt att axla Suzannes Axells folkkära mantel efter 18 år?

– Jo, det gjorde det i början. Nu känns det som jag har blivit varm i kläderna, men de första programmen var väldigt pirriga. Jag hade inte räknat med den kärlek som jag har fått, tittarna har varit otroligt välkomnande och jag har fått många mejl där det stått att jag och Suzanne är väldigt olika, men att vi är bra på olika sätt.

Sofia Rågenklint.

Var det självklart att tacka ja?

– YES! Jag har till och med sagt här hemma att om Suzanne någonsin slutar skulle det vara mitt drömprogram att leda. Jag skrek rakt ut när de ringde.

Är du sugen på att göra några förändringar i programmet?

– Jag tror att man ska vara försiktig och inte ändra ett vinnande koncept. Det här programmet har tutat och kört i så många år och är så uppskattat som det är. Men vi kanske lyfter in lite mer förebyggande hälsa än vad som har gjorts tidigare.

Är du själv hypokondriskt lagd?

– Det vill jag inte påstå, men jag har som många andra haft en del problem med hälsan. Både jag och Karin (Granberg, reds anm.) vill vara öppna och dela med oss. Jag tycker vi borde bli bättre på det och inte hela tiden vara så duktiga och starka och sträva efter en perfektion. Det har jag själv gjort under många år och det vill jag bort ifrån.

Kocken Alexandra Zazzi, doktor Karin Granberg och programledare Sofia Rågenklint i ”Fråga doktorn”.

Hur artade sig den strävan?

– Det där har jag funderat mycket på. Jag närmar mig 50 nu och känner äntligen att jag har landat i mig själv och blivit mycket snällare och mer tillåtande mot mig själv. Man kan inte räcka till för alla människor och räcker man inte till för sig själv kan man inte finnas där för någon annan heller. Allt grundar sig nog i att jag fick ätstörningar när jag var 15 år vilket jag höll hemligt i flera år. Jag har gått väldigt mycket i terapi för att bli trygg i mig själv och bygga upp självkänslan och inte bara självförtroendet. Nu när man har blivit äldre känns det skönt att ha landat, när jag var runt 25-30 var det viktigt att visa sig så stark.

Om vi backar bandet kom du trea i ”Fröken Sverige” 1999 och efter en sväng på den lokala tv-stationen i Sälen blev du hallåa på TV4, men vantrivdes?

– Vi skulle prata exakt 30 sekunder och det fanns ingen plats för spontanitet. Lite senare bestämde TV4 att vi skulle dela med oss av personliga anekdoter innan vi presenterade programmen. Jag tyckte det var fruktansvärt och det blev inte heller någon hit bland tittarna.

Sofia Rågenklint i Fråken Sverige-tävlingen 1999.

– Efter några månader gick jag till min chef för att säga upp mig och förklarade att tv inte riktigt var min grej. Han drämde näven i bordet och sa ”du ska inte komma och säga att du inte brinner för tv, för du går rakt igenom rutan och man lyssnar på det du säger”. Han frågade om det var lönen som var problemet och vad jag ville ha. Jag drog till med en siffra så att jag själv höll på att ramla baklänges. Jag blev den bäst betalda hallåan av alla efter det.

Det har blivit en del djurprogram genom åren?

– Jag är uppvuxen på en bondgård och har alltid haft djur omkring. Ett program jag drömde om att få göra var ”Djursjukhuset” och när de sedan ringde fick jag frågan om jag var känslig för sprutor och blod. Jag ljög och svarade nej. Genom åren har det blivit många tokiga grejer och jag har bland annat blivit attackerat av ett vårtsvin, varit nära att förlora två fingrat och varit en decimeter från att hamna i hornen på en myskoxe.

Du har två söner med exmaken Patrik Isaksson, men det var inte självklart för dig att skaffa barn då du istället var omåttligt förtjust i djur?

– Så var det. Min mamma sa alltid att hon aldrig kommer bli mormor, hon såg mig med ett gäng hundar istället. Sedan fick jag ett förstadium till livmoderhalscancer och då blev det svart eller vitt. Läkarna rekommenderades oss att försöka på en gång om vi ville ha barn, hade cancern kommit tillbaka hade de kanske behövt ta bort livmodern. Innan det hade jag inga tankar på att skaffa barn, men då kom längtan som ett brev på posten. Idag är jag så glad för att vi tog det beslutet, att bli mamma är det bästa som har hänt mig.

Gick det som på räls när ni sedan försökte?

– Det skulle jag inte vilja säga, men det hade inte med sjukdomen att göra. Jag fick två missfall och var därför oerhört tacksam när det sedan gick hela vägen.

Du mamma gick bort i lungcancer 2019 och under den perioden gick du in i väggen?

– Jag visste hur det kändes att förlora en pappa, han dog utan förvarning i en hjärtinfarkt. Men när man vet att den man älskar kommer att försvinna… Det gjorde nog att jag ville krama ut varje minut med mamma. Men ser jag tillbaka gick det nog till överstyr och det fanns ingen tid till återhämtning.

Vad fick du för konkreta symtom?

– Jag spelade padel och fick en inflammation i armbågen som spred sig till axlar, nacke och höger ben. Allt satt på höger sida. Men det läskigaste var när jag inte kunde styra över min hjärna och inte kunde minnas saker. När det man tar för givet slutar fungera så funderar man på om man någonsin kommer minnas saker igen eller om man kommer kunna gå tillbaka till jobbet.

Anade du då vad det handlade om?

– Nej, inte när det gällde inflammationen. En ortoped ville ge mig kortisonsprutor, men det tackade jag nej till. En annan var övertygad om att det handlade om stress och sa att jag måste förändra mitt liv och att jag var tvungen att göra det så fort jag satte mig i bilen, så akut var det. Det handlade helt enkelt om att lyssna på kroppens signaler och dra i handbromsen.

Du var också med om att hjärtat slog 23 dubbelslag på raken när du gick upp för en skidbacke?

– Ja, och eftersom min pappa dog knall och fall kändes det läskigt. Jag var orolig för att det rörde sig om flimmer eller att det var något annat på gång. Men det var ju stressrelaterat. Jag reste också väldigt mycket i jobbet då och hade barnen varannan vecka och försökte få ordning på tillvaron. Får man ingen återhämtning är det nog lätt att hamna där, vilket jag också gjorde.

Var det en anledning till att du sedan valde att flytta från Stockholm till kärleken i Skåne?

– Ja, men det var förstås också en längtan efter min särbo. Jonas har också två döttrar och vi var övertygade om att vi inte skulle kunna bo tillsammans förrän alla barnen hade flugit ut. Men vi hade varit mycket i Skåne och mina barn trivdes väldigt bra här, både med sina bonussyskon och med Jonas. Att vi skulle flytta ner dit var mer deras beslut än mitt beslut. Men det är förstås ett stort steg att ta.

Exet Patrik bodde ju kvar i Stockholm när du flyttade ner med barnen, hur langar man fram ett sådant förslag?

– Han turnerade väldigt mycket i Skåne under den perioden och vi hittade ett sätt att mötas på där. Nu är barnen så stora också, det hade nog varit svårare om de varit yngre.

Patrik häckar numera i Örebro, ni har onekligen spridit ut er.

– Ja! Han har träffat en underbar kvinna där. Jag tycker ändå allt har löst sig bra.

Du och Jonas planerade att gifta er nu i vår, hur går det med bröllopsplanerna?

– Vi har skjutit upp det här bröllopet så många gånger, nu har luften gått ur oss lite. När vi började planera för bröllopet insåg vi att det skulle bli större än vad vi först hades tänkt oss. Det är svårt med pandemin också, så vi skjuter nog på det till framtiden. Men det är ingen stress.

Dagliga promenader med dvärgschnauzern Roxie är ett måste för Sofia Rågenklint.

MINA VAL

Långpromenad eller träning på gymmet?

– Långpromenad. Det är min egentid som jag får med vovven och min återhämtning. Den tummar jag inte på.

Djur eller människor?

– Haha! Jag måste ju svara människor…  Jag har svårt att se mig själv utan djur, men ännu svårare utan människor såklart. 

Tv-studio eller hemmakväll?

– Oj. Jag älskar mitt program, men också att vara hemma. Jag måste svara båda. Vilket dilemma!

Vatten eller vin?

– Vatten. Hade ni sagt öl hade jag svarat det. Jag är en riktig öltjej!