Under sju år levde han med rådjur

Som 19-åring börjar Geoffroy Delorme leva som hemlös i den normandiska skogen. I stället för människor umgås han med rådjur. Elva år efter återkomsten till civilisationen kommer hans bok ”Rådjursmannen” nu på svenska.

Den som någon gång undrat hur rådjuren år efter år kan ha sådan koll på trädgårdens rosenknoppar att de slukar dem just innan de ska slå ut får nya insikter i Geoffroy Delormes bok ”Rådjursmannen”. Rådjuren är intelligenta, slår han fast. De minns var godsakerna växer i sina respektive revir.

– I själva verket är de lite som vi, de är samlare och de letar alltid efter den mat som smakar bäst, de är otroligt duktiga på det, säger han nu.

Bland höstens böcker finns både skönlitterära och dokumentära skildringar av människor som ändras på djupet efter möten med vilda djur. Den italienske författaren Erri de Lucas roman ”Fjärilens tyngd” och Kerstin Ekmans roman ”Löpa varg” handlar båda om erfarna jägare som omprövar sina liv efter att ha följt en alpget respektive varg.

Djurets blick

Inom litteraturen kan man ibland se skildringar av kraften i ”the animal gaze” – djurets blick – vilket innebär att en människa förändras av att se in i ett djurs ögon, framhåller Ann-Sofie Lönngren, professor i litteraturvetenskap vars forskning handlar om just litterära djur-människa-relationer. Medan förvandlingarna i medeltida litteratur kunde leda till helt andra saker resulterar ”djurets blick” i dag ofta i en insikt om dess värdighet.

– Vi befinner oss i ett slags kris i förhållande till den icke-mänskliga världen. Relationen mellan människor och djur står verkligen under stark omprövning, det kommer många sådana böcker, konstaterar hon.

Ett annat exempel är den amerikanska biologen Cathrine Ravens bok ”Räv och jag: en ovanlig vänskap”. Liksom Geoffroy Delorme skriver hon självbiografiskt om just ”vänskap” med ett vilt djur. Båda dessa författare försöker förstå och hedra naturen i stället för att dominera den. När Cathrine Raven sitter och läser utomhus på eftermiddagarna kommer räven fram till henne, och snart har en återkommande vardagsrutin utarbetats. Raven läser för räven och de går ut i skogen, vilket i sig låter som en saga.

Raven och Delorme vänder sig båda till djuren efter att ha vuxit upp i isolering utan vänner och utan förståelse från sina föräldrar. Raven lyckas doktorera i biologi.

Tidigt skoltrauma

Geoffroy Delorme, i dag 37-årig naturfotograf, utsätts för ett skoltrauma som sexåring och får därefter hemundervisning. Han har inga vänner och inga husdjur. Som 16-åring lägger han ner sin skolgång när omgivningen vill få honom att plugga marknadsföring. Han beskriver sina föräldrar som ”normala” och de exakta orsakerna till varför han som 19-åring gradvis kom att flytta ut i skogen blir inte tydliga varken i boken eller under den här intervjun.

– Om jag hade bott i en stor stad kanske det hade slutat dåligt, min smala lycka var att jag levde på landet. Många andra som lider på det här sättet börjar med droger, ibland kan det gå illa, säger han.

”Mina vänner”, kallar Delorme rådjuren i det definierade område som blir hans skogsrike; i boken följer han djur som bor just där och som vänjer sig vid hans närvaro.

– Det var rådjuren som intresserade sig för mig, det är ett djur som är extremt nyfiket på världen runtomkring. Jag frågade mig om jag inte kunde kopiera en del av deras sätt att leva för att klara mig i skogen.

I boken beskriver han sig som rådjurens ”husdjur” i stället för tvärtom. När han blir utelåst från föräldrahemmet och uppriven och nedstämd återvänder till skogen blir han tröstad av ett rådjur som tycks känna av hans sorg och slickar honom i ansiktet.

Geoffroy Delorme äter skott, kastanjer, ekollon och grödor från åkrar tillsammans med rådjuren. Ibland tar han anteckningar och fotograferar, men framför allt lever han i nuet och upplever ögonblick av frihet och eufori. Alltför lång sömn i kyla riskerar att bli hans död, han lär sig att sova dagtid, korta stunder åt gången. Men värst är matens brist på smaker.

Utmattad

Som längst lever han ett år utan att återvända till ”människobyn”, men 2010 är han för utmattad för att fortsätta livet i skogen. Sju år senare dör Chévi, hans käraste rådjur. Inte heller skogen där det bodde finns längre kvar, berättar han.

Geoffroy Delorme står orubbligt på rådjurens sida i ett Frankrike som han tycker ”ghettofierar” djuren mellan vägar och stadsbebyggelse. Han efterlyser gröna korridorer och framhåller att pandemins nyväckta naturintresse inte nödvändigtvis har lett till större förståelse.

– Här får man ibland intrycket att naturen ses som något som blivit utplacerat för civilisationens skull. En stor majoritet går till skogen bara för att konsumera den, inte för att förstå eller stabilisera sig själva i sina liv. Där hoppas jag att min bok kan leda till en större medvetenhet.