Allt slutade med att Ozzy gömde sig bakom en fikus
Markus Larsson om sitt möte med Osbourne 1998
Ozzy Osbourne hasade iväg och gömde sig bakom en stor krukväxt på hotellrummet.
Intervjun var med andra ord över.
Det finns omslag och det finns omslaget till Black Sabbaths debutalbum.
Frågan är om jag har tittat mer på ett fotografi i mitt liv.
Häxans skepnad, eller vad hen nu ska föreställa, byggnaden och den vissna slyn osar av en krypande ondska.
Omslaget som Gud glömde tillhörde min storebror. När jag smög in i hans rum fick jag aldrig lyssna på skivan. Jag var för liten. Däremot roade han sig med att hålla upp albumet och berätta spökhistorier. Flera av dem handlade om häxor som klöste sig in genom fönster och offrade småsyskon till djävulen.
Långt innan jag hörde regnet och klockslagen på albumets första låt låg jag och lyssnade efter naglar på frostimmiga fönster om nätterna. Musiken var, visade sig senare, ännu bättre.
Alla har en story om hur de upptäckte Black Sabbath. Nästan alla, åtminstone. Ordet ”stilbildande” blir i bandets fall torftigt. Historiskt sett kan bara namn som exempelvis The Rolling Stones, James Brown och Kraftwerk mäta sig med Sabbaths inflytande på hårdrock och metal.
Många härmade tyngden. Ingen kom åt helheten
Ingen lät som Black Sabbath när de slog igenom och släppte sina fem första album. Efteråt ville ett oräkneligt antal andra band låta likadant. Många kopierade riffen. Många gick ner sig i symbolerna och den ockulta mystiken. Många härmade tyngden. Ingen kom åt helheten.
Det som är en låt för Black Sabbath kan vara en hel genre för andra. I debutalbumets första spår från 1970, som passande nog heter ”Black Sabbath”, finns i princip all doom metal som har spelats in. Och i ”Children of the grave” från tredje skivan ”Master of reality” plöjer Sabbath jorden för New wave of british heavy metal. Eller för alla former av galoppmetal som, på gott och ont, snart skulle dundra fram.
Sverige representeras av Papa V Perpetua från Ghost
I kväll, bara en dag efter att ett par bröder från Manchester har börjat om och återförenats på en arena i Wales, så säger Black Sabbath hej då med en stor föreställning i hemstaden Birmingham. Flera av deras största fans och lärljungar deltar också i Sabbaths sista konsert.
Metallica är där. Slayer är där. Gojira, Alice In Chains, Duff och Slash från Guns N’ Roses och många fler är där. Sverige representeras av Papa V Perpetua från Ghost.
Ingen vet riktigt i vilket skick Ozzy är i
Eftersom konserten heter ”Back to the beginning” ska också Black Sabbaths fyra originalmedlemmar uppträda tillsammans en sista gång: gitarristen Tony Iommi, basisten Geezer Butler, trummisen Bill Ward och sångaren Ozzy Osbourne.
Ingen vet riktigt i vilket skick Ozzy är i. Hur många låtar orkar han att sjunga? Kommer han ens att orka stå upp hela tiden?
Jag har träffat Ozzy en gång. Han satt i skräddarställning framför mig på ett rum på Grand hotel i Stockholm 1998 och var på ett strålande humör. Han fick lyssna på och betygsätta svensk hårdrock som jag spelade upp för honom.
Ozzy jobbade fort. Det dröjde sällan längre än tio sekunder innan han bestämde sig. Han jublade, klappade händerna och delade ut mellan tre och fem plus till bland andra Hammerfall, Haunted och den i dag aningen mer obskyra gruppen Opthalamania.
Intervjun, om det nu är rätt ord, slutade med att Ozzy utan förvarning irrade iväg i rummet. Han mumlade oavbrutet om hur bra svensk hårdrock var men lyssnade inte på några frågor längre.
Ute i korridoren gled Tony Iommi förbi, en kolsvart skugga mot den anrika tapeten. Han såg ut som Black Sabbaths musik låter, majestätisk och olycksbådande.
Bakom mig trampade Ozzy runt på ett och samma ställe. Att han skulle få vara med och avsluta Sabbaths långa karriär 2025 är ett litet mirakel.
Då, 1998, hasade han in bakom en Benjaminfikus och hittade inte ut igen.
