Hitman 3: Ett värdigt avslut - men ingen hit

Publicerad:
Uppdaterad:
”Hitman 3” är fullmatat med nytt innehåll, men lite segt.
”Hitman 3” är fullmatat med nytt innehåll, men lite segt.

NÖJE

Massiva “Hitman 3” ger allt som spelserien har att erbjuda. Hundratals måltavlor att mörda, lika många speltimmar att döda - men ibland är det tyvärr bara spänningen som dör.

När jag tog studenten gjordes det i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Fullständigt influerad av Agent 47 från “Hitman” - ett spel jag minst sagt tyckte om.

Ett decennium senare spelar jag igenom “Hitman 3”, den avslutande delen från danska IO Interactives legendariska smygarspel. Det är löjligt fullmatat med innehåll, ursnyggt, häftigt och... tyvärr lite segt.

Det första uppdraget är i Qatar, i den högsta byggnaden i världen. Två måltavlor ska elimineras. Titeln trogen kan det ske på cirka 35 000 sätt.

Vid det här laget vet vi grunderna innan och ut, eller hur? Allra helst ska det göras utan att någon ens misstänker att de blivit lönnmördade.

“Det största problemet…”

Som alltid pirrar det i kroppen när jag tar mig fram mot målet. Knockar en kock med en hammare, gömmer kroppen, byter utstyrsel, förgiftar en drink och smyger ut genom ett fönster. Same old, same gold. 

Oftast antar jag dock en eller flera “mission stories” för en mer filmisk avrättning där banans olika element utnyttjas på finurliga sätt.

Men här har vi det största problemet - inte bara med “Hitman” utan med flera andra spel i dagsläget (“Cyberpunk 2077”, till exempel). Oändliga tillvägagångssätt, med olika resultat, garanterar inte en dynamisk spelupplevelse bara för att de finns där. I stället för en känsla av fullständig lönnmördar-frihet känner jag mig ofta som en kugge i olika linjära, dialogbaserade scenarion. Allt jag behöver göra är att vänta tills folk har snackat klart för att hämta hem olika belöningar. Under vissa långa perioder är spänningen det enda som dödas.

Dialogerna hör ibland hemma i ”Jerry Springer”.

Hör hemma i Jerry Springer

Lyckligtvis är den här lite låsta känslan främst kopplad till kampanjen. Den stärks dessutom av att storyn är en orgie av klishéer med dialoger som ibland hör mer hemma i “Jerry Springer” eller i en telenovela än i ett badass lönnmördarspel.

Utanför kampanjen är det annat liv i luckan. Nya “escalation missions” (svårare uppdrag på samma bana med nya måltavlor) är ett perfekt komplement i det hänseendet. Fritt, utmanande och hög “omspelningsfaktor”.

“Smått sinnessjukt”

Trots fallgroparna kan ingen påstå att “Hitman 3” är något annat än skithäftigt och nervkittlande när allt bara flyter på som det ska. De sex nya banorna, allt från nattklubb i Berlin till en vingård i Argentina, är autentiska och gigantiska. 

Att sedan samtliga uppdrag och banor från Hitman 1 och 2 finns med i uppgraderat format är ju smått sinnessjukt. Lägg där till spellägena “Contracts” och personliga favoriten “Sniper assassin” och du har hundratals speltimmar framför dig. 

Kom bara ihåg att “Hitman” kräver en en viss typ av spelare för att få ut maximal spelglädje. En tålmodig sådan.

Kanske har jag blivit mer rastlös och bortskämd med åren. Jag störs helt enkelt för mycket av allt letande och väntande för att bibehålla spänningen hela tiden.

Samtidigt förstår jag att detta är precis vad de inbitna fansen vill ha. Allt som allt är “Hitman 3” ändå ett värdigt avslut för Agent 47 - stealthspelens okrönte konung.

Publicerad:

LÄS VIDARE