Skådisen som styr både Lejonkungen och Star wars

”Vi har förändrat mer än folk tror”

Magnus Sundholm

HOLLYWOOD

Han har spelat Happy Hogan i ”Iron man”, ”Avengers” och ”Spiderman”.

Men det är som regissör Jon Favreau blivit en av Hollywoods tungviktare.

För Nöjesbladet berättar den 52-åringe trebarnspappan hur han gjort nya ”Lejonkungen”, om samarbetet med Beyonce och kommande Star wars-serien ”The mandalorian”.

Från trottoaren på Canon Drive har man en bra överblick över entrén till lyxhotellet Montage i Beverly Hills. Den här soliga onsdagseftermiddagen väntar ett 50-tal personer vid murarna till den stenbelagda uppfarten . De har autografblock i händerna och kameror redo.

– Chiwetel Ejiofor och Donald Glover, såklart, svarar en av på frågan vem de hoppas få träffa och syftar på två av stjärnorna som gör röster i ”Lejonkungen”.

Skulle man gå efter störst Hollywood-framgång borde dock Favreau vara den givna måltavlan.

Favreau skrockar gott när han i hotellets taksvit senare tillfrågas om teorin.

– Jag är rätt långt ner på listan. Jag har inga skrikande fans som vill att jag ska skriva Happy Hogan på block och planscher.

Han uppger att det passar honom bra.

– Det blir mindre distrahering på det sättet. Samtidigt är jag glad att jag skrev in mig i den första ”Iron man”. Det var bara ett par repliker. Men de har givit mig en årlig livränta. Med några års mellanrum får jag ett skådisgig och vara del av Peter Parkers resa.

Frågan är om hans egen resa inte är mer imponerande.

Skrev Swingers

Favreau slog 1996 igenom med ”Swingers” – en komedi som i Sverige gavs den usla titeln, ”Du, var är brudarna?”. Favreau hade skrivit historien och spelade tillsammans med Vince Vaughn huvudrollen.

Med den i ryggen byggde han en Hollywoodkarriär och ställde sig första gången 2001 bakom kameran. Det ledde två år senare till ”Elf”, en komedi med bland andra Will Ferrell och Peter Dinklage.

Ytterligare fem år senare kom den massiva hiten ”Iron man”.

Flera superhjältefilmer senare var det den bakgrunden som bäddade för att han först fick styra ”Djungelboken” 2016 och nu den nya versionen av ”Lejonkungen”.

Eller som han själv uttrycker det:

– Jag har gått från att vara någon som gjorde superhjältefilmer med specialeffekter till att bli någon som kan regissera tecknat. Stora skillnaden nu är att i stället för att göra många scener med animerade inslag är varje scen i ”Lejonkungen” animerad.

Han avbryter sig själv.

– Varje scen förutom en, borde jag ha sagt.

Filmade i djurpark

På frågan vilken det är skakar han leende på huvudet.

– Det är upp till tittarna att försöka ta reda på. Vad jag kan säga är att det är en scen utan några djur.

”Lejonkungen” är, som Nöjesbladets recensent Jan-Olov Andersson nyligen konstaterade, nästan identisk med tecknade klassikern som hade premiär för 25 år sedan.

Favreau håller inte med.

– Vi har förändrat mer än folk tror. Vi försöker inte återuppfinna hjulet. Men det är en ny version av en klassiker. Den är också 30 minuter längre än den förra.

Samtidigt har tekniken utvecklats enormt sedan 1994 och i nya filmen är det nästan omöjligt att se att djuren inte är äkta.

Det är något Favreau är mycket stolt över.

– Vi använder samma teknologi som alla filmer. Vi har ingen speciell dator eller programvara. Det är en kombination av skickliga personer som bäddat för det.

– Brukligt är att scanna djur för att kunna kopiera deras rörelser i tecknade filmer. Vi ville visa att det gick att göra en film om djur utan att ha djur på inspelningen. Vi filmade dem utan att störa dem i en djurpark i Disneyland i Florida.

Lockade Beyonce

Han uppger att han lärt sig mer om tekniken sedan ”Djungelboken”.

– Vissa saker visste jag att vi kunde göra bra, andra mindre. När man gör en sån här film är man nästan som en kock. Man låter ingredienserna diktera menyn.

På frågan vad det betyder rycker han på axlarna.

– Man kan inte bara bestämma sig för att ha morötter om morötterna inte är fräscha. Man kollar vad som ser bra ut och använder det.

Tvärt emot vad många kanske tror var det enligt Favreau inte tekniken som var den största utmaningen.

– Folk har såna band till den här klassikern. De kan så mycket. Vi fick verkligen studera originalet.

Han kan skryta med att han lockade Beyonce till projektet.

– Jag har två döttrar och en fru och de har varit fans länge. Genom dem har jag hört hennes hits. Och jag har en son som spelade Childish Gambino (Donald Glovers artistnamn i popvärlden) för mig.

Det är således tack vare Favreaus familj som Beyonce och Donald Glover i filmen gör en duett av ”Can you feel the love tonight”.

Star wars-serie

– Jag har alltid haft stor respekt för Beyonces talang .Efter det här har jag också djup respekt för hennes arbetsmoral. Hon gör inte något enbart på grund av sin otroliga talang. Hon jobbar stenhårt och bryr sig mycket om hur det blir. Jag är lyckligt lottad som får jobba med så många smarta och talangfulla personer.

Slutförandet av ”Lejonkungen” får inte Favreau att ta semester. Han är redan i full gång med Star Wars-serien ”The mandalorian”.

Han har skrivit och producerar historien som utspelas fem år efter händelserna i Jedins återkomst”.

Serien är tänkt att bli ett av Disneys stora dragplåster när företaget lanserar egna streamingkanalen i höst.

– Vi hoppas kunna föra in nya figurer, en ny tidsperiod, utforska en sjaskigare sida av Star wars-galaxen och återvända till början på första ”Star wars, ”New hope”. Jag älskade det som skedde på Mos Eisley och hur Han Solo kom in i bilden. Jag har alltid varit nyfiken på prisjägarna ombord på skeppet i ”Empire strikes back”. Det är det jag velat utforska mer.

Hård värld

Huvudrollen spelas av Pedro Pascal, något som verkar ha gått hem bland Star wars-fansen.

– Efter att ha porträtterat Oberyn Martell i ”Game of thrones” och medverkat i Narcos har han förtjänat förtroendet, säger Favreau.

– Pedro har en otrolig närvaro, ser ut som om han levt i en hård värld och kan också vara väldigt rolig.

Trots att Favreau får det ena prestigefyllda uppdraget efter det andra uppger han att alltid är nervös när det är dags att släppa produkterna.

När vi träffas har han precis klarat av världspremiären på ”Lejonkungen”

– Det är alltid surrealistiskt. Man sitter i en chaufförsdriven bil tillsammans med sin familj. Alla är uppklädda. Ingen har sett det man ska se och det är kulmen på tre års arbete. Det är också första gången man ser något tillsammans med en levande publik. Man vet inte om skämten kommer att funka, om storyn går hem eller om det är något som fångar tittarna.

Rum i mörkret

– Det var synd om min fru. Jag kramade hennes hand under hela inledningen. Det var inte förrän man fick en bit av humorn som publiken började reagera. Då släppte en del av nervositeten. Först då vågade jag koppla av, andas ut och äta av popcornen.

Han skrattar.

– Det är något speciellt att se något tillsammans med så många, särskilt när det är något man suttit i ett rum i mörkret och gjort i många år. Sen delar man allt på en gång.

– När jag gjorde ”Swingers” brukade jag bo tre kvarter från biografen. Det var världens minsta lägenhet och allt jag drömde om var att någon skulle bry sig om det jag berättade.

– Därför är det viktigt att inte glömma bort att njuta av stunder som den vid premiären. Man får nypa sig själv och inse var man är. Man får inte så många såna upplevelser i livet.