Nino Haratischwili: 90-talet var total anarki

Nino Haratischwili skulle egentligen bara skriva om 90-talets Georgien – men kunde inte hejda sig. Nu har hennes 1 200 sidor långa släktsaga om ett sekel präglat av Sovjetunionen blivit en bästsäljare.

”Europas balkong” kallas ibland det lilla landet i Östeuropa som fram till 1991 var en del av Sovjetunionen. Med sitt läge mellan bergskedjorna Stora Kaukasus och Lilla Kaukasus och med en kustremsa mot Svarta havet var Georgien ett populärt resmål i öst medan järnridån fortfarande existerade.

Men när Nino Haratischwili i tonåren lämnade Georgien för Tyskland märkte hon att få personer hade koll på hennes hemland. Att den cirka 1200-sidiga romanen ”Det åttonde livet (till Brilka)” om Georgiens historia under 1900-talet, skulle sälja i 350 000 exemplar, enbart i Tyskland, hade hon inte väntat sig.

– Folk sade ”Georgien? Vilket språk talar du, ryska? Ligger det i Ryssland?”, säger Nino Haratischwili och fortsätter:

– I Väst- och Centraleuropa slutar både geografi och historia någonstans vid Polen, trots att det bara är ett grannland till Tyskland. De vet mycket mer om Sverige, Frankrike eller ex-Jugoslavien.

”Vissa överlevde inte”

Den numera 38-åriga författaren växte upp i skuggan av ett sargat Sovjetunionen. Före den socialistiska statens fall hade Georgien bara haft en fyraårsperiod av självständighet under hela 1900-talet, inklämd mellan rysk och sovjetisk kontroll.

Nino Haratischwili beskriver landets första år i frihet präglade av våld, missbrukande män och pojkar som färdades mot inbördeskrig. Det var post-perestrojka, social och ekonomisk kris. Samtidigt hade hon en vardag, en trygg familj och många vänner.

– Det var först efter att jag började ett nytt liv i Tyskland som jag insåg hur galet det hade varit. Det var total anarki, vissa överlevde inte. Alla höll på att bli galna och försökte ta reda på vilken ny riktning man skulle ta, och vad som skulle bli vår nya identitet som samhälle, säger hon.

Blev beroende av svar

Det som slutligen skulle bli ”Det åttonde livet (till Brilka)” var först tänkt som en roman av normallängd för att undersöka varför Georgiens historia de senaste 30-åren bara tycktes upprepas. Men när Nino Haratischwili väl började gräva i arkiven kunde hon inte sluta.

– Till skillnad från Tyskland har Georgien aldrig haft någon historisk analys, även om Tyskland i någon mening blev tvingade till det. Men när jag började arbeta på den boken kändes det mer som att jag skrev på slutet av någonting, säger hon.

I stället valde hon att börja berättelsen strax före sekelskiftet 1900, hos en familj vars hemliga recept på varm choklad har blivit nyckeln till en klassresa och en blomstrande bageriverksamhet. Det var La belle epoque i huvudstaden Tbilisi, ”Georgiens Paris”. Familjen lever i lyx och överflöd, tills Röda armén tågar in.

Allt vävs in i en lång släktsaga med starka kvinnor och tysta krigsskadade män, destruktivitet och skuld, som fortsätter in på 2000-talet.

– Jag var verkligen exalterad av att få hela pusslet och att försöka förstå kontexten. Du kan inte förstå georgisk historia utan den ryska kontexten, säger Nino Haratischwili.

Stalin som Voldemort

Två av Sovjetunionens viktigaste georgier återkommer ständigt och präglar såväl världshistorien som den fiktiva familjen: diktatorn Josef Stalin och dennes säkerhetschef Lavrentij Berija (som Stalin ska ha kallat ”vår egen Himmler”). Men de nämns inte vid namn förrän i slutet av boken, något Nino Haratischwili kallar för ett intuitivt beslut.

– Det är som Lord Voldemort i ”Harry Potter”. Männen har så stor påverkan under det här blodiga århundradet och på familjen i boken, säger hon.

TT: Hur har du själv påverkats av din uppväxt i Georgien?

– Det är en extrem upplevelse som på något sätt gör mig starkare. Ibland när jag pratar med vänner i Tyskland, eller bara ser mig omkring och lyssnar på problem människor har, kan jag inte hjälpa att tänka ”Okej, du vet inte vad ett verkligt problem är”.

Rättat: I en tidigare version av texten förekom ett felaktigt årtal.