Strages podd kan ge nytt liv åt intervjun
Musikjournalisten Fredrik Strage startar podcast.
Nu ska artisterna intervju honom i stället.
Greppet är briljant.
”Många artister är misslyckade rockjournalister”, säger Fredrik Strage roligt inför premiären och apropå vad vi musikskribenter brukar kallas.
I ”Hemma hos Strage” ska stjärnorna ”äntligen få chansen att förverkliga sina yrkesdrömmar” när journalisten bjuder hem dem till sig för att de ska få ställa frågor och lyssna på plattor. Inte tvärt om.
Själv har Strage intervjuat stjärnor i 25 år. Och även om det gör honom till en av landets mest erfarna musikjournalister så är det framför allt vad som har hänt under det här kvartsseklet som gör idén extra intressant.
För om det för inte allt för många år sedan faktiskt var vanligt med roliga, uppriktiga, händelserika och oväntade musikintervjuer blir de allt färre.
Om de ens blir av. Förr var medierna en oumbärlig arena för artister, en minst lika viktig byggsten som annonsering.
Utan dem ingen skivförsäljning. Utan skivförsäljning ingen turné. Utan båda inga pengar.
Numera kan vem som helst med något tillräckligt intressant att berätta på egen hand nå ut via bloggar och sociala kanaler.
Artisterna styr allt oftare själva vad de vill säga till fansen, och när de vill göra det. Målgruppsanpassat ned till sista fan. Ingen jobbig journalist, redaktör eller rubriksättare som lägger sig i.
Det är lätt att förstå varför så få artister väljer att ens låta sig intervjuas i dag, jag kanske inte heller skulle bry mig i deras sits. Och de som faktiskt ställer upp är ofta så medvetna och medietränade att det sällan bränner till ändå. Samtidigt går något förlorat.
De obekväma frågorna, det känsliga mötet eller det livliga samtalet kan mynna ut i att vi faktiskt lär känna artisterna, inte den senaste marknadsstrategin. Strages bakvända podd kan mycket väl ge intervjuerna den där extra glöden som behövs mer än någonsin.
Själv har jag däremot inte så mycket mer att säga just nu. Efter drygt tio år på Aftonbladet väntar nya äventyr och det här är min sista musikkrönika här för den här gången. Stort tack för alla fina mejl, beska kommentarer och snälla ord genom åren. Kanske ses vi igen.
Jag hoppas det.