Vissa knasbollar är olidliga
Så mycket bättre: Betyg på alla Louise Hoffsten-låtarna
Louise Hoffsten är den perfekta deltagaren i programmet.
Stor var bäst igen.
Men vissa knasbollar gör musik som förtjänar att rullas i tjära och fjädrar.
Anekdoten om hur Louise Hoffsten fick sjunga i självserveringen på Domus är fantastisk.
Den säger en del om vilket Sverige hon växte upp i och kommer från.
Det var på den tiden när tv-programmen såg ut som använda bruna dörrmattor.
Antalet artister som kunde och ville göra en egen version av amerikansk blues och r’n’b utan att det lät platt och färglöst var färre än ett fotbollslag.
Då var en hon tjej med konstigt hår från Linköping. I dag hade hon kunnat bli en influencer.
Louise Hoffsten passar programmets grundidé perfekt. Från början gick ”Så mycket bättre” ut på att artister som hade sina bästa år bakom sig träffades, sjöng varandras låtar och kanske fick en andra chans i offentligheten.
Mycket tack vare att en publik som glömt bort eller inte kände till dem fick upptäcka artisterna på nytt eller för första gången.
På grund av framgångarna och populariteten blev det i stället snabbt ett pr-verktyg för lite vad som helst.
Louise Hoffsten passar därför programmet perfekt.
Hon har varit ett stort namn, hon har en lång och varierad karriär bakom sig och hon har på senare år känts lite bortglömd.
När posten firade att rocken fyllde 50 år 2004 – ett årtal som alltid kan diskuteras – blev Hoffsten frimärke tillsammans med bland andra Elvis Presley och Ulf Lundell.
Men det nämndes aldrig i programmet.
Louise Hoffsten har doppat tårna i många genrer, men det som verkligen lyste igenom i avsnittet var hennes grundmurade kärlek till amerikansk rotmusik i form av blues och soul. Albumtiteln ”From Linköping to Memphis” är en sammanfattning av hennes karriär och gärning i fyra ord.
För henne har Otis Redding, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Aretha Franklin och John Lee Hooker aldrig varit några pliktskyldiga och kreddiga referenser. Det är också tydligt att namnen är anledningarna till att hon över huvud taget sjunger och existerar.
Fler artister borde vara som Louise Hoffsten.
Annars är själva tolkningarna mest ett väntat svenskt mästerskap i att vara tillrättalagd.
Det fanns två undantag.
I sin cover utgick Stor mer från vad Louise Hoffsten hade berättat om sig själv och sitt liv än från sig själv. Något som är sällsynt i ett program där de flesta bara deltar för att marknadsföra sig själva – varför skulle de annars vara med?
När han droppar micken finns det inte mycket att tillägga.
Albin Lee Meldau försökte i sin tur att placera Hoffstens musik i en Carl Larsson-tavla. Framträdandet var både intensivt och totalt knasboll.
Albin väcker minst sagt motstridiga känslor.
Ibland vill man ge honom en kram. Och ibland vill man rulla musiken i tjära och fjädrar.