Sanslös parad av pang-dängor i Max Martin-musikalen ”& Juliet”
Max Martin möter William Shakespeare på Broadway
NEW YORK. Max Martin har alla skalper en framgångsrik låtskrivare kan drömma om under bältet – utom en Broadway-hit.
Well, nu väntar även en sådan.
Sprakande, fyndiga, oavbrutet underhållande och samtidigt progressivt färgade New York-uppsättningen av ”& Juliet” är en given braksuccé.
& JULIET
Vad: Musikal byggd på cirka 30 Max Martins största hits. Plats: Stephen Sondheim Theatre, New York. Längd: Cirka två timmar och 30 minuter, inklusive paus. Publik: Teatern på 43:e gatan tar 1055 personer och det lär bli knökat hela tiden. Bäst: Allt sitter ihop, så det går egentligen inte att framhålla enskilda nummer, men ”Everybody (Backstreet’s back”), ”I kissed a girl”, ”Roar” och ”Since U been gone” är onekligen mäktiga showstoppers. Sämst: Igen, helheten är beroende av alla musikaliska inslag. Men sorry, personligen har jag väldigt svårt för Bon Jovi-dängan ”It’s my life”. Fråga: Varför är sätena på alla Broadway-teatrar så obekväma?
Efter lyckade nedslag i Londons West End och Toronto har musikalen som fogar samman William Shakespeare och Max Martin nu alltså nått Broadway – den slutgiltiga destinationen för alla shower med anständiga ambitioner.
Premiären ägde rum på Stephen Sondheim-teatern ett halvt kvarter från Times Square i natt, med en illuster uppsättning celebriteter i bänkraderna, och jag (som såg ett genrep dagen innan) kan försäkra att de hade roligt exakt hela tiden.
För den ”& Juliet”-tappning New York föräras – regisserad av Luke Sheppard, efter en bok skriven av David West Read – är en ljuvligt underhållande, rolig, upplyftande smash hit.
Men låt oss börja med den uppseendeväckande programförklaringen jag svepte förbi här ovan. Ja, du läste rätt. Max Martin möter William Shakespeare på Broadway. Även jag blev något paff när jag insåg detta faktum. Nog för att till och med en gammal trallgök som jag insett att vi som var rockkritiker i Sverige på 90- och 00-talet gav en av tidernas mest framgångsrika låtskrivare för lite cred, men kopplingen mellan exempelvis ”Oops!…I did it again” och ”Hamlet” känns kanske ändå inte helt självklar…
Faktum är dock att bortåt 30 av den nu 51-årige Stenhamra-sonens klassiker på ett både sömlöst och förtjusande fyndigt sätt vävs in i en högst modern, högst fri och högst hädisk – på rätt sorts vis – variant av ”Romeo & Julia”. Det är inte alldeles enkelt att förklara utan att bli för långrandig, men vändningarna med nummer som Robyns ”Show me love”, Kelly Clarksons ”Since you been gone”, Britney Spears nämnda ”Oops…” och Backstreet Street Boys ”I want it that way” är så överrumplande att vi alla sitter och skrockar glatt i de trånga sätena. Samtidigt: Mitt i komiken går underströmmar av allvar genom föreställningen. Den predikar kvinnlig ”empowerment” och hyllar vår rätt att älska vem vi vill, accentuerat inte minst i en särskilt laddad ”I kissed a girl” – eller ”I kissed a boy” som den lika gärna kunnat heta här. Man kan kanske hävda att den typen av budskap alltid gått att spåra i ”Romeo & Julia”, men tro mig – det här är en uppdaterad tagning.
Till den givna succén bidrar också en rakt igenom högklassig ensemble. Lorna Courtney är ett sant fynd som Julia. Hon sjunger märgen ur varenda låt och lyser ikapp med Broadways skarpaste spotlights. Fast allra roligast är Melanie La Barrie som ”sköterskan” Angelica. Hon stjäl varje scen hon är med i.
Max Martin själv – som värdesätter personlig uppmärksamhet lika mycket som Donald Trump värdesätter kritik – har sagt att han inte vill att ”& Juliet” blir en staty över honom och då ska vi förstås inte bygga en sådan, men det är svårt att låta bli när man utsätts för denna sanslösa parad av pang-dängor. Att jag personligen inte älskar varje enskild sång, för att mina preferenser inte alltid överensstämmer med Herr Martins, spelar ingen roll. Varje melodislinga är ju en sanslös knockout.
Det enda som saknas är väl en Broadway-hit.
Men nu har han en sådan också.