Efter ”Nuckan” och ”Haggan” väntar jag spänt på ”Subban”
Efter ”Nuckan” och ”Haggan” undrar jag nyfiket vilket annat nedsättande uttryck för kvinna som ska manifesteras i en boktitel. Står månne ”Subban” på tur?
Man kan fråga sig om författare och förlag sneglat på det här millenniets svenska popband när de enats om att bestämd form singularis –som Vapnet, Maskinen, Kriget, Stiftelsen, Ansiktet, Hästpojken – är vägen till bokläsarnas hjärtan och plånböcker. Maria Svelands ”Bitterfittan” kom redan 2007 men att nu Malin Lindroths ”Nuckan” och Aase Bergs ”Haggan” släppts med ganska kort mellanrum får mig att skönja en trend. Varför krångla till det med högtravande titlar som ”Den högsta kasten” eller ”Myggor och tigrar” när budskapet kan uttryckas i ett enda kärnfullt epitet, tycks tankegångarna gå.
Jag tillåter mig att spekulera om vad nästa bok som följer trenden kan tänkas kallas.
Titeln ”Ruggugglan” är inte så pjåkig, men vad skulle den handla om? Rätten att få vara ful, inte noppa ögonbrynen och skrämma barn med sin ruggiga uppenbarelse är möjligen inte stoff nog till en hel roman. ”Harpyan” är inte vardagligt nog och ”Slampan” är ett epitet som kanske inte måste återerövras. Så mitt val faller på ”Subban”, ett ganska brett skällsord för kvinnor som inte beter sig på ett önskvärt sätt. ”Subban” skulle kunna vara en uppgörelse med en kvinnas förhållande till män, men också till andra kvinnor, familjen, arbetslivet, ja, hela universum.
Eller så är det männen som tar upp stafettpinnen. Horace Engdahl kom ganska nära trenden med titeln ”Den sista grisen” men borde rätt och slätt ha kallat den ”Grisen”.
Problemet är visserligen att det knappt finns några nedsättande ord specifikt för män som är ogifta, barnlösa eller på annat sätt inte uppför sig.
Men det behöver inte hindra dem från att snarast ta patent på ”Gubbjäveln”,”Skitstöveln”, ”Röv-hålet”, ”Kukhuvudet” eller varför inte ”Avskummet”. Bara fantasin och grammatiken sätter gränser.