En riktigt otäck framtidsvision

Uppdaterad 2016-06-28 | Publicerad 2009-01-25

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Författaren Cormac McCarthy stoppade om sin son, ställde sig upp och gick fram till hotellfönstret.

Staden sov och ett tåg rörde sig nånstans ute i mörkret.

Men McCarthy såg nåt annat framför sig.

Brinnande kullar och aska.

Och där, på ett hotellrum i El Paso i början av 2000-talet, föddes idén till decenniets otäckaste framtidsvision – ”Vägen”.

I Cormac McCarthys roman ramlar läsaren rakt in i en förödelse som saknar motstycke inom litteratur och film.

”Vägen” utspelar sig efter apokalypsen. Civilisationen har gått under. Exakt av vad – kärnvapen, en asteroid, växthuseffekten – förklaras aldrig riktigt. Men efter katastrofen vandrar en far och en son fram genom ett sönderbränt USA.

De skjuter en kundvagn med förnödenheter framför sig. De rör sig i ett landskap som består av aska och vind och kyla och ingen annat. De har en revolver för att skydda sig mot rövare och kannibaler. De fortsätter framåt och försöker hitta mat i en miljö där inget överlever. Målet är att nå fram till kusten. Men vad de ska hitta där vet de inte. Det är bara ett mål. Och de har bara varandra.

Hur behåller man sin mänsklighet när allt hopp är borta? Svaret kanske finns i relationen mellan pappan och sonen.

Cormac McCarthy har själv sagt att boken är en kärleksförklaring till hans yngste son, John.

Och utan huvudpersonernas fåordiga dialoger hade ”Vägen” varit outhärdlig. Där finns en ömhet, värme och kärlek som ofta bara har fladdrat förbi i McCarthys författarskap.

När ”Vägen” publicerades i USA år 2006 blev romanen en omedelbar sensation. Boken vann bland annat Pulitzer-priset året därpå. Till och med Oprah Winfrey plockade upp den i sin populära bokklubb. Oprah lyckades också få Cormac McCarthy att ställa upp på en intervju. Något som betraktades som ett mirakel bland McCarthys fans.

Innan mötet med Oprah Winfrey var Cormac McCarthy en levande vandringssägen inom amerikansk litteratur. Det är lättare att beskriva hans karriär genom att räkna upp vad han inte har gjort.

McCarthy har aldrig deltagit i offentliga författarsamtal. Han har aldrig rest runt och signerat sina böcker. Han har aldrig hållit en skrivarkurs på ett anrikt universitet. Under större delen av sin 54 år långa karriär har han till och med saknat en agent. Antalet intervjuer har varit färre än fem. Och i de flesta av dem har McCarthy inte ens velat kommentera sitt eget skrivande.

Mytbildningen har också varit därefter. McCarthy har beskrivits som ett hemlöst naturfenomen som luffat runt i öknen och läst Faulkner i skenet av en otymplig och stor batterilampa, ungefär.

Bilden av McCarthy klarnade inte precis efter Oprahs trevliga men knapphändiga intervju. Men precis som alla andra aktiva och manliga pensionärer – McCarthy är 75 år gammal – bär han sina byxor minst två decimeter för högt ovanför midjan.

”Vägen” är inte McCarthys enda succé. Gränstrilogin, som består av tre westernromaner som publicerades på 90-talet, däribland boken ”Dessa vackra hästar”, räknas som hans stora genombrott. Och hans hotfulla contrynoir ”No country for old men” från 2005 blev nyligen en Oscarsbelönad film av bröderna Coen.

Beskrivningen av ”Blood meridian” från 1985, som handlar om vita skalpjägare på 1800-talet i sydvästra USA, säger dock mest om McCarthys författarskap. Romanen har kallats för den blodigaste berättelsen sen Homeros ”Iliaden”.

Likt de äldsta och mest klassiska grekiska tragedierna påminner McCarthys bästa böcker om urberg. Tid och trender rår inte på dem.

Och ”Vägen”, där det känns som att McCarthy hugger in vartenda ord i sten, är hans absoluta mästerverk.

Senare i år blir boken film med Viggo Mortensen i en av huvudrollerna. Tajmingen kunde inte ha varit bättre.

År 2009 har av ledande svenska politiker redan kallats för ett riktigt skitår. Vi befinner oss i tidernas värsta finansiella lågkonjunktur.

”Vägen” är därför inte bara en dyster framtidsvision längre. Vilket inte bara beror på att världen tycks ha drabbats av en kollektiv, apokalyptisk oro sen elfte september.

Det finns en slutgiltig och viktig fråga som binder ihop vår egen tid med Cormac McCarthys döda landskap.

Vad är en människa värd?

Markus Larsson