Mejla

Markus Larsson

Debatten om Yasin får mig att vilja röka crack

Hiphop-artisten Yasin

NÖJE

För att ännu en gång använda ett lite omgjort och gammalt citat av popartisten Beck:

Debatten om Yasin får mig att vilja röka crack.

Hiphop, ändå.

Är det inte fascinerande?

Vi kan sitta här och diskutera när genren föddes tills debatten om mjukisbyxor är över men den är snart 50 år gammal. Kanske ännu äldre, allt blir lite luddigt när de djupaste rötterna ska dras upp och skärskådas.

När rock’n’roll fyllde 50, förslagsvis runt år 2005, hette ett av världens största band Coldplay. De var aktuella med albumet ”X&Y”. Det är på många sätt ingen usel skiva, men det var också det yttersta beviset på att revolutionen som startade med Little Richard och Chuck Berry blivit lika kontroversiell som en tablett magnecyl.

Ett generiskt ingenting som finns i vartenda hem, med Chris Martin på tamburin. Primär uppgift: att få publiken att somna gott.

Efter 50 år i musikens tjänst lyckas dock fortfarande just hiphop att uppröra, oroa och orsaka moralpanik. Hur många andra genrer som nått åldern vildvuxet näshår orsakar samma ramaskri?

Skilja verket från personen?

Just nu är svenska rapparen Yasin måltavlan. Ska en person som misstänks för kriminella handlingar verkligen få synas i public service? Få priser av P3? Exponeras på Spotify? Går det att skilja verket från personen? Svaret är ja, ja, ja och det beror väl på. Men det förändrar inte nödvändigtvis svaren på frågorna ett, två och tre.

För någon som inte har hört talas om Yasin låter det kanske som att hans musik är en samhällsfara. Det är den inte. Som brottsling kan han definitivt vara skadlig, men inget han hittills har spelat in kommer, för att bara nämna ett tydligt exempel, ens nära hiphopklassikern ”Straight outta Compton” av NWA från 1988. Texterna på den skivan, där den amerikanska hiphopgruppen bland annat rappar om att avrätta poliser, är mer kontroversiella än det mesta Yasin har gett ut.

Tiden har dessutom gett NWA rätt. Att en vit polis kvävde den svarta mannen George Floyd i över åtta minuter är bara ett tragiskt exempel av många på att textraderna om att polisen i USA haft mandat att mörda en minoritet inte var en överdrift.

På samma sätt kan Yasins tidstypiska och egocentriska förakt för allt utom sig själv och sin rikedom vara en nyhetsrapport från en verklighet som de flesta tack och lov inte lever i. NWA eller Yasin kommer inte från landet ingenstans. Om allt vore frid och fröjd och ”Barnen i Bullerbyn” skulle de antagligen rappa om något annat.

Mainstreamflödet är frånåkta

Det nya i 2000-talets Sverige är att vissa gangstarappare är medlemmar i rivaliserande gäng, vilket gör våldet värre och frågan komplicerad. Men USA har haft samma problem i årtionden utan att lösa det med värre censur än en ”parental advisory”-klisterlapp.

Poängen är att SVT, Sveriges radio, Aftonbladet, Expressen, DN, Malou, etablerade skivbolag, kulturavdelningar, troll, politiker, ledare och publicister i det stora mainstreamflödet är fullständigt frånåkta. Yasin byggde sin karriär och rykte utan dem och med hjälp av andra techjättar och sociala medier. Han, och många andra med honom, behöver inte deras eller mitt godkännande. I gangstarapens universum är det snarare tvärtom.

Inget av detta betyder att jag eller någon annan anständig människa försvarar Yasins eventuella eller begångna brott. Vi har juridik och domstolar av en anledning.

Men skulle musik vara farligare än brottslingar och rasister i Riksdagen?

Om du svarar ja på den frågan — skicka pipan.

ANNONS EXTERN LÄNK

Sommarläsning till kampanjpris! Missa inte vår REA på utvalda böcker - handla här.

Shop

Erdogan som Leah i ”Tunna blå linjen”.

Foto: Carolina Romare /SVT

Av: 

Markus Larsson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Hiphop

Chris Martin

Chuck Berry

George Floyd