Plötsligt blev de fina karaoke-kvällarna helt livsfarliga
Jag trodde aldrig att jag skulle sakna att bli spottad i ansiktet av en nazist som sjunger Ultima Thule.
Coronautbrottet har till stor del spelat oss introverter och sociala fobiker med icke samhällsbärande yrken i händerna. Slippa få panikångest på överfull tunnelbana? Perfekt. Undvika långdragna möten på jobbet? Ja tack. Tanken på att biobesök med tomt i sätet bredvid och konserter med glesa sittplatser kan bli verklighet känns faktiskt helt okej. Jag var inte med när nio människor miste livet under Pearl Jams konsert på Roskilde-festivalen 2000 men jag minns paniken under Nirvanas konsert åtta år tidigare. Kanske borde festivaler tänka att minst hälften av dagens besökare är lagom framöver, av flera skäl.
Quizkvällar på krogen borde kunna återkomma. Den typ av människa som frekventerar dylika evenemang är van och villig att anpassa sig till regler och förordningar.
Men. Ett pleasure som inte alls går att kombinera med en smittfri livsstil är: Karaokekvällen.
Mikrofonen byter läppar var fjärde minut, cirka. Ju närmare man är, desto mer hörs det. Om jag sluter mina ögon kan jag kan se dropparna, de smittsamma, potentiellt dödliga dropparna, som jag utsöndrar när jag ”sjunger” Transvision Vamps ”Baby
I don’t care” samtidigt som jag ”fräckt” dansar därtill. Herregud. Min dreglande sång med tillhörande moves skulle kunna döda halva lokalen. Och det är inte det som menas med frasen ”killer moves”.
Karaokekvällar på krogar runtom i Sverige är något av det finaste som finns. Att våga gå upp och köra järnet och därefter omfamnas av en entusiastisk publik – det är bekräftelse som brukade få mig att överleva i veckor. Men nu. Vad ska vi göra? Ha med egen mikrofon och begränsa deltagarna till 49? Låta bli att dansa tryckare till någons helhjärtade tolkning av ”Love me tender”? Vi får väl se. Men karaoke-kvällen som den var är något av det jag saknar mest med livet före coronaviruset.