Ett vittnesmål som borde vara obligatoriskt

Wolfgang Hansson om Nadim Ghazales sommar

Uppdaterad 2021-07-13 | Publicerad 2021-07-12

Nadim Ghazale.

Nadim Ghazale sitter i uniform i polisens förhörsrum med en jämnårig invandrare på andra sidan bordet iklädd väst från ett känt MC-gäng.

Plötsligt inser han att de två har träffats förr. Ghazale sitter framför sin alternativa framtid.

När Nadim Ghazale kom till Sverige från krigets Libanon var han åtta år. När han 30 år senare sommarpratar i P1 är det ett program som borde vara obligatorisk lyssning för alla som sysslar med integration. Kanske för alla svenskar överhuvudtaget. När jag tänker närmare på saken även alla invandrare som kommit till Sverige för att starta ett nytt liv.

Ghazales berättelse är en om hur svårt det är att integrera sig i ett nytt land om man inte får någon hjälp. Han hade tur och fick en hjälpande hand av många svenskar "som krattade vägen" för honom.

Samtidigt som han ständigt får "blatte" och "svartskalle" kastat i ansiktet på sig.

Hans pappa jobbade sju dagar i veckan så familjen skulle ha råd att flytta från miljonprogrammets slitna hyreshusområde där det nästan bara bodde andra invandrare, till ett radhus där alla var svenskar.

Tack vare det fick han svenska kompisar. Började träna fotboll. Kom in i en gemenskap. Fick en blandning av kärlek och hårda krav.

Tack vare att rektor Håkan ber Nadim att bli kamratstödjare på högstadiet förbättras hans självkänsla. Han känner att han har en uppgift. Tack vare att samma rektor ser till att han som tonåring får gå i simskola kan ha senare i livet söka in till Polishögskolan.

Små detaljer som blir avgörande längre fram i livet.

Det är därför Ghazale sitter i förhörsrummet med en jämnårig som han i ungdomen hamnade i slagsmål med. Linjen kan vara hårfin för många invandrare mellan att bli kriminell eller en samhällets stöttepelare.

Sensmoralen i hans berättelse är egentligen ganska självklar. Som han själv säger i slutet av programmet; om invandrare ska kunna anpassa sig till Sverige kan vi inte sätta dem i reservat i utkanten av våra städer där de inte träffar några svenskar eller möter det svenska samhället.