Bakom kulisserna på Sven Wollters sista film

Uppdaterad 2023-04-27 | Publicerad 2022-04-08

Sven Wollter och Felix Herngren under inspelningen i Opatia i Kroatien.

LOVRAN, KROATIEN. Två och ett halvt år har gått sedan Felix Herngren-filmen ”Dag för dag” spelades in. Nu har den äntligen haft premiär, på strömningstjänsten C More.

Innan dess hann en av filmens stjärnor, Sven Wollter, gå bort i november 2020, 86 år gammal.

Aftonbladet var som enda tidning med på inspelningen i Kroatien.

Filmgänget som gör ”Dag för dag” bor i Opatija, en vacker turistort som har kallats ”Adriatiska havets pärla”. På hotellet är filmarbetare välkända gäster. Här gjordes delar av svenska filmen ”All inclusive”. Amerikanska storfilmen ”Diana” med Naomi Watts. Just nu SVT-aktuella serien ”Hotell Portofino”.
När vi följer inspelningen, färdas vi någon kvart söderut, till Lovran.

En av producenterna, Anna Carlsten, visar runt på inspelningsplatsen. Ett för tillfället övergivet stort hus, nu ”omklätt” till ett hotell och en restaurang – som i filmen ligger i Trieste, i Italien.

Där slår sig Sven Wollter (1934-2020), Marianne Mörck, Tomas von Brömssen, Martina Haag, William Spetz och Peter Magnusson ned vid ett dukat bord utomhus i trädgården.

Gänget är ute på en husbilsresa genom Europa. Målet är en dödsklinik i Schweiz (mer filmfusk, det är inspelat i Slovenien) där Malte (Wollter) vill avsluta sitt liv, han är svårt cancersjuk. Rut (Mörck) är med för att hon vill få honom att ändra sig. Ge honom lite guldkant på tillvaron. Och för att hon älskar honom. Tage (von Brömssen) är Maltes kompis sedan 1960-talet. Lite dement, numera, så han har inte fattat riktigt varför de är ute på resa. Katrin (Haag) är deras plikttrogna vårdare på deras äldreboende. Simon (Spetz) en städare som hjälper Katrin, mot betalning. Peter Magnusson spelar grannen som har en flirt med Katrin.

Felix Herngren regisserar.

Han är van att göra saker han varit med om att skapa. Så han är nog den mest avslappnade på hela inspelningen.

– Skönt att ”bara” vara skådespelare. Det är en stark historia om essensen av livet, men min rollfigur har lite skygglappar på sig, han är mest intresserad av Martina Haags rollfigur, säger han.

– För mig är det stort att jobba med Felix (Herngren) som regissör och med storheter som Tomas och Sven. Att få sitta och prata med Tomas om ”Albert & Herbert” som jag älskade som barn. Och Sven… jag tänker på ”Änglagård”. Ett mästerverk som har några av de finaste scenerna jag vet.

Lunchscenen tar närmare fyra timmar att spela in. Kvicka replikskiften som skiftar mellan glatt och sorgligt. Scenerna tas om och om igen. Det är därför skådespelarna älskar att jobba med Felix Herngren. Hans noggrannhet.
Två italienska skådespelare som spelar restaurangpersonal får instruktioner om hur de ska bete sig. De begriper ju ingenting av snacket runt bordet.

Efter det blir det lunch på riktigt. Och jag hinner prata med filmgänget.
Även om andra (Tapio Leopold, med hjälp av Herngren och Erik Hultkvist) har skrivit manus, kom den ursprungliga idéen från Martina Haag och William Spetz. De lärde känna varandra på en Guldbaggegala, eller en slutfest för en filminspelning de var med på, de är inte riktigt överens. Martina föreslog de skulle skriva ett manus ihop. William trodde hon skämtade.

– Men nu är vi här. De första dagarna stod vi bara och viskade till varandra: Tänk att filmen blir av, säger Martina.

William säger att han hakade på Martinas ”affärsidé”; att kräva att få en roll i filmen man har hittat på.

Felix Herngren fastnade direkt för historien i så hög grad att hans bolag FLX inte bara ville producera filmen, han ville själv regissera den också.
Han ser sig numera mer som regissör än skådespelare, även om han har en biroll i filmen, som make på hemmaplan till Martina Haags rollfigur. Och han har inget emot tackla allvarliga ämnen.

– För mig är det naturligt att jobba med tunga ämnen som åldrande och aktiv dödshjälp, men att försöka göra det med värme och humor. Jag själv har haft människor i min nära bekantskapskrets som avslutat sina liv på en av de omdebatterade klinikerna i Schweiz.

– Jag är i grunden för aktiv dödshjälp, men det är en komplex fråga.

– När folk ser filmen hoppas jag det blir som att de tänker vad kul det blev, trots ett så mörkt ämne i botten.

Felix Herngren regisserar med ena handen invirad i ett stort bandage. Det orsakades för att han själv gärna manövrerar de drönare som används för att ta bilder från luften.

– Det var för tio dagar sedan. Drönaren löpte amok och började leva sitt eget liv. Jag var tvungen att stoppa den så den inte åkte in bland statisterna. Propellrarna ovanpå, det är jävligt starka grejer. Som tur vi har vi ju läkare på inspelningen så jag blev omplåstrad direkt. Men nerverna i fingerspetsarna skars av, det gör jävligt ont.

Marianne Mörck får en sista touch med sminkborsten.

Inför en scen när Martina Haag kommer gående på strandpromenaden, vill Felix plötsligt att något mer händer i bild. Producenten Anna Carlsten och jag får agera ett kärlekspar som möter henne. Två tagningar. Man ser våra ryggtavlor i knappt två sekunder. Men nu kan jag skryta med att jag är med i samma scen som Sven Wollter i hans sista film. Alltihop mynnar ut i ett samtal mellan honom och Martina.

Marianne Mörck har efter att ha varit lokal kändis i Malmö-trakten, nu blivit hela Sveriges älskling efter ”Bonusfamiljen” och jobbet som julvärd. Hon älskar sin roll som Rut.

– Det är en så fruktansvärd fin historia och nu får jag spela en kärring med krut. Hon har pengar och tänker fan inte låta hennes lilla flirt åka till Schweiz och ta livet av sig. Hon är som B-vitamin i rumpan på honom.

Tomas von Brömssen ser en utmaning i att spela Tage:

– Han är gammal proggare på väg att försvinna in i demensen. Det är en jättespännande roll, men det gäller att göra den utan att det sårar de som lider av detta, det måste vara med medkänsla. Den komik som uppstår kring Tage, är ju oavsiktlig.

På film hade Sven Wollter och Tomas inte jobbat ihop sedan Bo Widerberg-filmen ”Mannen på Mallorca” 1984. Och på teatern i ”Påklädaren” för elva år sedan.

– Men vi har känt varandra sedan 1970-talet. Och bor nära varandra i Bohuslän, sa Sven.

Under pauser i inspelningen och frukosten dagen efter pratade vi om allt från hans liv som pensionär och längtan efter sina sommarparadis på Orust och (det hyrda) i Italien, till hans nya intresse, att skriva böcker.
Och så, med tanke på filmens ämne, döden.

– Jag är väldigt kluven till aktiv dödshjälp. Livet är så värdefullt att man ska ta vara på det så länge som möjligt. Jag får nog ha jävligt ont om jag ska åka till en schweizisk klinik.

Nu blev det coronan som tog Sven Wollters liv för ett och ett halvt år sedan.
Men hans farväl till publiken, kunde knappast varit mer magnifikt än i ”Dag för dag”.