Omtumlande och oerhört gripande dokumentär om Winehouse

Jan-Olov Andersson

Så många plus får Amy av Asif Kapadia

dokumentär Suveräna sångerskan Amy Winehouse (1983-2011) verkade i en tidsålder när alla filmar allt och alla med sina mobiltelefoner. Det är mycket därför som Asif Kapadia – regissören bakom den fina filmen om racerföraren Ayrton Senna (1960-1994) för fem år sedan – har kunnat göra ett så närgånget och oerhört gripande porträtt av henne.

Det är hjärtskärande att se henne i de privatfilmer som barndomspolarna Lauren Gilbert och Juliette Ashby och första (och vänliga) managern Nick Schymansky har tagit med henne. En begåvad tonåring med drömmar och livslust.

Det är omtumlande och bara så oerhört sorgligt att se hur förfallet sedan kommer med framgångarna. Sprit, droger, dålig karlsmak, bulimi, ett allmänt destruktivt beteende.

Precis som i Björn Afzelius-filmen ”Tusen bitar”, visar Kapadia hur texterna är ett eko av hennes trassliga privatliv. Hennes mest kända låt ”Rehab” skildrar ju hur hon vägrade rehab eftersom pappa Mitch inte tyckte det behövdes.

Han, som sedan själv försökte bli kändis genom dotterns framgångar, är en av filmens bad guys. Den andra är hennes make Blake Fielder-Civil, som drog in henne i det tunga knarkträsket. Ett svin som förtjänar noll respekt.

Mot slutet fäller man en glädjetår över Tony Bennett. Hur fin han är mot henne när de spelar in sin duett och vilka fina ord han säger efter hennes död.