Storslaget men finalen är för kort

Finalen är den längsta av de tre filmerna.

Ändå är dess enda fel att den är för kort.

”Sagan om konungens återkomst” har många fantastiska scener. Men trots att den är tre timmar och tolv minuter lång känns det som om bitar fattas, och det gör att jag håller tillbaka ett femte plus. Ändå är den bättre än ”Sagan om ringen” och ”Sagan om de två tornen”. Allt får sin upplösning, alla frågor ska få svar.

Och det är mycket.

Filmen är tre explosiva timmar som håller åskådaren andlös, innan den avslutas i ett stilla tempo.

Peter Jackson klipper mellan häftiga äventyr i olika hörn av Midgård. I Minas Tirith finns Gandalf och Pippin för att hjälpa till att försvara

staden mot flera hundratusen fiender. Aragorn, Legolas och Gimli finns med kung Theodens ryttare på väg att hjälpa dem. Frodo, Sam och Gollum fortsätter sin farliga vandring mot Mordor. Faramir skickas ut på vansinnesuppdrag av sin far Denethor. I Vattnadal bekymrar sig Elrond för dottern Arwen och hennes kärlek till Aragorn.

Det växlar snabbt från ett spännande läge till nästa.

Slaget på Pelennors slätt mellan Minas Tirith och ruinstaden Osgiliath går fram och tillbaka i takt med att nya styrkor anländer på de olika sidorna. En gapande effekt efter en annan. Elefantliknande mûmakil, ringvålnader på vingbestar, 6 000 Rohan-ryttare och de dödas armeer. Men smart nog lägger Peter Jackson tyngden lika mycket på ansikten i närbild som på imponerande stridsscener på vidunderliga landskap. En gripande sekvens visar hur Pippin (Billy Boyd) tvingas sjunga en vemodig melodi för Denethor som slafsar i sig mat medan hans undersåtar rider mot en övermäktig fiende.

Jättespindeln Shelob, Honmonstret, är läskig. Gollum är till och med

ännu mer trovärdig och gripande än i förra filmen. Sam och Frodos

vandring uppför Domedagsberget intensiv. Det här är hobernas film, från den lekfulla inledningen av historien hamnar de nu i blodigt allvar. Sam har sina största stunder. Allt som finns är bra, fast de grönskimrande döda armeerna ser ut just som en digital specialeffekt.

Hoppar i handlingen

Men det händer så mycket att några saker inte hinns med. Eowyn spelar en viktig roll i filmen och gör en avgörande insats i slaget utanför Minas Tirith. Efter det syns hon knappt, utan förklaring. Samma sak med Faramir, som är med om stor dramatik men sedan bara skymtar i en scen.

Aragorn måste bestämma om han är beredd att ta på sig den ärvda rollen som kung och ledare. Han får det nysmidda svärdet. Han ger sig av på ett speciellt uppdrag för att möta de dödas armeer.

Sedan gör hans del av handlingen ett märkligt hopp.

För både Aragorn, Eowyn och Faramir måste det finnas fler fördjupande och förklarande scener i den förlängda versionen. Luckorna syns.

Peter Jackson ger annars Aragorn ett fint litet ögonblick, en nästan

osynlig suck strax innan han tar på sig ett viktigt uppdrag. På andra

sidan skalan finns de oförglömliga landskapsbilderna när varningseldar tänds på olika berg.

Det är sådana detaljer som ger de här filmerna nerv. Balansen mellan storslagna effekter och intima närbilder. Från suck till slagfält.

Spänning och fantasi, men till sist en berättelse om barmhärtighet och nåd.

En magnifik final på ett imponerande filmprojekt. Jag längtar redan

efter den förlängda versionen.

Sagan om konungens återkomst

Jens Peterson