Kärlek, grubbel och snack i en röd Saab
Oscarvinnaren ’Drive my car’ är långsam men imponerande
Publicerad 2022-03-31
Drive my car
Regi Ryûsuke Hamaguchi, med Hidetoshi Nishijima, Toko Miura, Masaki Okada.
FILMRECENSION. Den har inga repliker, men är en av huvudpersonerna.
En röd Saab 900 Turbo blir en välpolerad, perfekt mötesplats för två personer som brottas med sina samveten.
DRAMA. Årets vinnare av en Oscar för Bästa internationella långfilm börjar med en man och en kvinna som delar på en berättelse medan de har sex. Han är en skådespelare och regissör, hon en manusförfattare. Så småningom förstår vi att de en gång hade en dotter som dog.
Intima stunder, som historieberättandet när de ligger nakna tillsammans, är del av ett oerhört starkt band mellan dem.
Men samtidigt är det mer komplicerat än så. Deras relation är inte perfekt och den tar en chockerande vändning tidigt i filmen, vilket orsakar ett hopp framåt i tiden och en geografisk förflyttning, till Hiroshima. Där anlitas Yusuke (Hidetoshi Nishijima) som regissör av en teateruppsättning av Tjechovs ”Onkel Vanja”.
Tilldelas en chaufför
Det finns dock ett krav. Yusuke har kört till Hiroshima i sin gamla, men mycket välskötta Saab 900, men hans nya arbetsgivare tilldelar honom en chaufför. Yusuke vill naturligtvis köra själv i sin egen bil, men det accepteras inte. Den unga kvinna som har anlitats som hans chaufför, Misaki (Toko Miura), visar sig dock vara en utmärkt bilförare, så till sist går Yusuke med på kravet.
Medan arbetet med pjäsen påbörjas förbryllas skådespelarna av Yusukes regi och hans val att spela titelfiguren är okonventionellt. Men den skådespelaren, Koji (Masaki Okada), har en koppling till Yusuke och hans fru som skapar en viss spänning, liksom det faktum att Koji har svårt att kontrollera sitt humör.
Det kan vara ärligt att göra en ordentlig redovisning av vad det här är för en film. Den är tre timmar lång och berättandet är långsamt. Det är med andra ord inte en upplevelse för den som blir stressad av att inte kunna kolla sin telefon efter en timme.
Ingen ”svår” film
Men samtidigt är det inte en ”svår”, krånglig konstfilm. Det är inte en serie svårtolkade bildrutor där vi endast kan ana oss till vad filmskaparna vill säga.
Tvärtom är dess berättelse allmängiltig och lätt att följa, en skildring av sorg och relationerna i våra liv som når sin kulmen under en utfärd (självklart i Saaben) till Hokkaido där vi får veta fullt ut varför det är så lätt för regissören och chauffören att förstå varandra, trots skillnad i ålder (och klass).
Gripande – och dessförinnan finns flera andra fina scener som får oss att grubbla över vad vi ångrar i livet, vad det är som knyter oss individer samman. ”Onkel Vanja” och den nutida berättelsen glider sömlöst samman.
Den ursprungliga novellen av Haruki Murakami tar inte längre tid att läsa än du hinner köra Saaben fram och tillbaka till stormarknaden en lördag. Men filmen som Ryûsuke Hamaguchi och hans medförfattare Takamasa Oe har skapat utifrån den utvecklas som ett helt epos. Det är en imponerande bedrift.
Den där fina Saaben från 1987 är både ett transportmedel mellan olika scener och ett smörjmedel för samtal. Det är snyggt nog för att vilja se modellen tillbaka på löpande bandet i Trollhättan.
Filmen har biopremiär på fredag, 1 april.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.