Nya ’Conjuring’ är inte mer än en axelryckning
Blåsig exorcism och hemsökt vattensäng i tredje filmen
Publicerad 2021-06-03
The conjuring: The devil made me do it
Regi Michael Chaves, med Vera Farmiga, Patrick Wilson, Ruairi O’Connor.
FILMRECENSION. ”The conjuring” är själva flaggskeppet i en sanslöst framgångsrik skräckserie.
Men med den tredje filmen står det klart att hon behöver tas in i hamn för omfattande reparationer.
SKRÄCK. Redan när den första spinoffen, ”Annabelle”, kom 2014 stod det klart att här fanns inte rysningar att få som kunde jämföras med den första ”Conjuring” (2013). Allt fler uppföljare och spin-offs har ramlat av det löpande bandet i regissören James Wans skräckfabrik sedan dess, men det har ändå känts som att just originalserien, ”Conjuring”-filmerna, har varit någorlunda pålitliga. Tvåan, som kom 2016, var utdragen men ändå snygg och effektfull.
Men när det nu är dags för trean är det uppenbart att vi är nere på samma axelryckande nivå som till exempel ”The curse of La Llorona” (2019), som för övrigt var den senaste skräckfilmen som regissören Michael Chaves gjorde. Det är han som har fått förtroendet att ta hand om flaggskeppet, även om Wan så klart finns där i kulisserna och har arbetat med storyn bakom filmen.
Mer sårbara spökjägare än vanligt
Den är för övrigt verklighetsbaserad. Visst var det en person som 1981 hävdade till sitt försvar i en mordrättegång i USA att han var besatt av en demon. Det var ingenting som domstolen gick på i verkligheten, men i filmens värld är det naturligtvis sant, och det vet de ärrade spökjägarna Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson, Vera Farmiga), som den här gången kanske är lite mer sårbara än vanligt. Ed har hjärtproblem och demonen de stöter på hotar deras liv vid flera tillfällen under filmens gång.
Det händer mycket här, men det är en story som inte riktigt lyckas foga samman sina två huvudingredienser, besattheten som drabbar unge Arne (Ruairi O’Connor) och ockultismen som visar sig ligga bakom. Det sistnämnda är närapå ett tråkigt inslag och under filmens andra halva glöms Arne bort mer eller mindre eftersom han sitter och väntar på sitt straff medan paret Warren är ute på äventyr.
En hemsökt vattensäng
Liksom i de tidigare filmerna är det dock Wilsons och Farmigas karisma som räcker lång väg. Och för all del, visst finns här scener som det är bra tryck i, inte minst den inledande exorcismen som kan vara den blåsigaste vi har sett på bio. Jo, ni läste rätt. Och inte alla filmer har en hemsökt vattensäng.
Men det är i stort sett en besvikelse och det är hög tid för James Wan och närmast sörjande att pausa och fundera på hur den här spökserien ska kännas levande igen.
”The conjuring: The devil made me do it” har biopremiär i morgon, den 4 juni.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.