Filmrecensioner

GUIDE: Filmerna du inte får missa – just nu

Vi tipsar om vad som är bäst på bio, streaming och hyr

Av: 

Aftonbladet Nöje

FILM

Nöjesbladets recensenter plockar ut de främsta guldkornen bland filmer som visas på bio, streamas och går att hyra just nu – från de senaste premiärerna ner till de äldsta.

”Top gun: Maverick”.
”Top gun: Maverick”.

Betyg: 4 av 5 plus

Top gun: Maverick

BIO

ACTION Pete ”Maverick” Mitchell (Tom Cruise) är fortfarande en av flottans bästa piloter, men programmet han testflyger för ska skrotas. Han tvingas utbilda 12 toppelever för ett uppdrag som sämre människoexemplar inte kommer hem levande från: de ska smygflyga på 100 meters höjd och precisionsbomba en enmetersyta full med skurkstatsuran och sedan stiga omöjligt brant över Dödens krön, förmodligen angripna. Precis som med "Karate Kid"-fortsättningen "Cobra Kai" är det mellan actionscenerna ofta varmare, mänskligare och mer åt det komiska hållet än i originalen. Man värnar nostalgin, men uppdaterar smart. "Top gun: Maverick" är långt bättre än föregångaren. (Emma Gray Munthe)


”Piff och Puff – räddningspatrullen”.

Betyg: 4 av 5 plus

Piff och Puff – räddningspatrullen

DISNEY PLUS

ANIMERAT/LIVE-ACTION Piff (John Mulaney) och Puff (Andy Samberg) träffades som unga, gav sig in i showbiz och blev stjärnor i sin egen tv-serie. Men när Puff försökte sig på ett sologig sprack både karriären och vänskapen, och nu säljer Piff försäkringar, medan Puff, som har ”CGI-opererat” sig, desperat försöker hålla sig relevant inom popkulturen. Följer gör en orgie i roliga cameos, bekanta karaktärer i olika animationsstilar, Hollywood-drifter och självrefererande insiderskämt. Kanske inte så roligt för barn. Men kreativt, fiffigt och väldigt kul för vuxna. (Karolina Fjellborg)


”MARTIN EDEN

Betyg: 4 av 5 plus

Martin Eden

DRAKEN

MUSIKAL Jack Londons delvis självbiografiska roman har blivit en fantastisk film av Pietro Marcello, som har flyttat handlingen från det tidiga 1900-talets Oakland till ett tids-ambivalent Neapel, som liksom verkar flyta fritt bland ett mustigt Italiens gångna årtionden. Luca Marinelli, som ser ut och för sig som en sann filmstjärna, gör rollen som Martin Eden; en karismatisk sjöman som efter att ha räddat en välbärgad ung man från att åka på stryk bjuds in i dennes familj, och blir blixtförälskad i systern Elena Orsini (Jessica Cressy). Väldigt mycket film. Som en bortglömd pärla från förr. (Karolina Fjellborg)


”As in heaven”.

Betyg: 4 av 5 plus

As in heaven

HYRFILM

DRAMA Det är sent 1800-tal, ute på den danska landsbygden. 14-åriga Lise (Flora Ofelia Hofmann Lindahl), som är äldst i en stor syskonskara, ska få lämna gården och skaffa sig en utbildning. Trots att hennes pappa (Thure Lindhart) – som verkar vara frånvarande större delen av tiden men i alla fall har lyckats hinna göra sin fru (Ida Cæcilie Rasmussen) gravid ännu en gång – inte begriper vad det är för vits med sådant. Men ett olycksbådande förebud säger oss snart att Lises drömmar kommer att grusas. Ett behärskat men intensivt och hårdslående, blodfärgat kraftprov. (Karolina Fjellborg)


”Mothering Sunday”.

Betyg: 4 av 5 plus

Mothering Sunday

BIO

DRAMA Det är Mors dag 1924, men huvudpersonen Jane (Odessa Young) är föräldralös och har ingen mamma att hälsa på. Hon är tjänsteflicka hos förmögna paret Niven (Olivia Colman, Colin Firth) som förbereder sig för den traditionella lunchen med vännerna. Det är med Janes ögon vi ser överklassvärlden. Hon cyklar iväg för att möta sin hemlige älskare. Filmen visar henne senare i livet när hon minns och skriver ner vad som hände. Det är en historia som berättats många gånger, men filmen hittar en egen ton. Stillsamt, vilande, väntande, poetiskt. (Jens Peterson)


”The Northman”.

Betyg: 4 av 5 plus

The Northman

BIO

THRILLER Tiden är ungefär 900 år e. Kr. Unge Amleth (Oscar Novak) blir vittne till hur hans farbror Fjölnir (Claes Bang) mördar Amleths far Kung Aurvandil (Ethan Hawke) och stjäl med sig änkan Gudrún (Nicole Kidman). Om Alexander Skarsgårds förra stora actionäventyr ”Legenden om Tarzan” (2016) var strömlinjeformat för en bred familjepublik, är ”The Northman” snarare som en skitig, lerig, kolsvart, extremt våldsam så kallad art movie. Regissören Robert Eggers har verkligen satt sin stämpel på den och där jag tröttnade på hans lite nihilistiska ton i överskattade ”The lighthouse” häromåret, fungerar den perfekt på denna hämndhistoria. (Jan-Olov Andersson)


”Drive my car”.

Betyg: 4 av 5 plus

Drive my car

BIO

DRAMA Yusuke (Hidetoshi Nishijima) som regissör av en teateruppsättning av Tjechovs ”Onkel Vanja”. Det finns dock ett krav. Yusuke har kört till Hiroshima i sin gamla, men mycket välskötta Saab 900, men hans nya arbetsgivare tilldelar honom en chaufför. Yusuke vill naturligtvis köra själv i sin egen bil, men det accepteras inte. Den unga kvinna som har anlitats som hans chaufför, Misaki (Toko Miura), visar sig dock vara en utmärkt bilförare, så till sist går Yusuke med på kravet. Filmen är tre timmar lång och berättandet är långsamt. Men samtidigt är det inte en ”svår”, krånglig konstfilm. Det är inte en serie svårtolkade bildrutor där vi endast kan ana oss till vad filmskaparna vill säga. Tvärtom är dess berättelse allmängiltig och lätt att följa, en skildring av sorg och relationerna i våra liv. (Stefan Hedmark)


”Dag för dag”.

Betyg: 4 av 5 plus

Dag för dag

C MORE

DRAMAKOMEDI ”Dag för dag” är Felix Herngrens mest allvarliga film, utan att för den skull ge avkall på humorn. Utgångspunkten är tre människor på ett äldreboende. Alla tar plats på en händelserik husbilsresa genom Europa, mot dödskliniken i Schweiz. I utkanten av historien finns också Katrins (Martina Haag) otrogna make (Herngren) och flirtiga granne (Peter Magnusson). Sven Wollter, Marianne Mörck och Tomas von Brömssen är ljuvliga i sitt samspel. Man skrattar med dem i de trivsamma stunderna, man blir djupt berörd av dem i de allvarliga. (Jan-Olov Andersson)


”Last night in Soho”.

Betyg: 4 av 5 plus

Last night in Soho

HYRFILM

THRILLER Eloise (Thomasin McKenzie) bor på landsbygden i dagens Cornwall. Hon älskar mormors musik från 1960-talet. Eloise romantiserar den tiden och de kläderna. Hon blir överlycklig när hon kommer in på en skola för modedesign. Mot London! Men där är hårdare och elakare än vad hon drömt. Imponerande bilder och ett smart manus bygger en skicklig thriller. Edgar Wright har tidigare blandat rysningar med skratt, som i ”Shaun of the dead”, men här är det genomgående kalla kårar och skräck. De idylliska 60-talslåtarnas lättsamma harmonier får en olycksbådande ton. (Jens Peterson)


”The card counter”.

Betyg: 4 av 5 plus

The card counter

HYRFILM

DRAMA Historien om en professionell kortspelare (Oscar Isaac) som drar genom USA från kasino till kasino och tjänar pengar. Själva kortspelsscenerna behärskar inte Schrader så bra, det är som att han aldrig har spelat kort själv. Och man kan tycka att Isaac gör sin roll tämligen nollställd, som en totalt känslokall människa. Så småningom går historien mer på djupet. Kyliga iakttagelser av människor som mår skit. Låter kanske inte så lockande, men till sist sugs man in i kortspelarens drama. (Jan-Olov Andersson)


”Historjá: Stygn för Sapmí”.

Betyg: 4 av 5 plus

Historjá: Stygn för Sapmí

BIO

DOKUMENTÄR Natur och landskap är viktiga i Britta-Marakatt Labbas konst, och i den här filmen ser vi henne röra sig under alla årstider. Snö och isande vindar, dimma, vårporlande bäckar, stram sommar. I marker där samerna levt i årtusenden och där renskötseln gått i arv från generation till generation. Tills nu. Ska hennes son kunna fortsätta? Det är en engagerande och skickligt berättad dokumentär som visar vad som format Britta-Marakatt Labba och hennes konst. (Jens Peterson)


”Svart krabba”.

Betyg: 4 av 5 plus

Svart krabba

NETFLIX

THRILLER Detta är en postapokalyptisk krigsfilm som känns extra obehaglig när kriget på riktigt är så nära. En hög militär (David Dencik) ger några soldater (Noomi Rapace, Aliette Opheim, Dar Salim, Jakob Oftebro, Ardalan Esmaili, Erik Enge) ett självmordsliknande uppdrag. De ska transportera något som kan avsluta kriget över den frusna havsisen (Östersjön?) till ett högkvarter. Isen är för tunn för att bära fordon, därför har man valt ut ett gäng som är bra på långfärdsskridskor. Skönhet varvas med ruggigt obehagliga scener. Och explosiv våldsam action. (Jan-Olov Andersson)


”Jag är Zlatan”.

Betyg: 4 av 5 plus

Jag är Zlatan

BIO/KÖPFILM

DRAMA Filmen hoppar mellan barndomen i invandrartäta Malmö-förorten Rosengård och hur Zlatan lite senare får kämpa för att ta plats i Malmö FF:s juniorlag, där föräldrarna till de andra spelarna försöker få den kaxiga ”blatten” utesluten ur laget, till proffstiden i Ajax i Holland. Trots att Zlatan nog kanske inte alltid var så lätt att tycka om för omgivningen, så har film-Zlatan, suveränt gestaltad av de två skickliga amatörerna, också en oemotståndlig charm och talang som övervinner allt. Jens Sjögrens film har precis rätt känsla och stämningar, både i fotbollsscenerna men inte minst i skildringen av Zlatans liv utanför planen. (Jan-Olov Andersson)


”Röd”.

Betyg: 4 av 5 plus

Röd

DISNEY PLUS/HYRFILM

ANIMERAT Skådeplatsen är det tidiga 00-talets Toronto, där 13-åriga, kinesisk-kanadensiska Meilin försöker leva upp till sin mammas krav och förväntningar, och samtidigt ha kul med sin trio av pojkbandsfrälsta bästisar. Men när hennes mamma upptäcker hennes oskyldiga förälskelse i en äldre pojke, och ställer till en väldigt offentlig scen, väcks ett inre vidunder inom Meilin, och morgonen därpå är hon förvandlad till en gigantisk röd panda. En bitvis onödigt febril men uppfriskande rättfram skildring av tonårstjejers turbulens. Med smittande humor och energi, en påhittig visuell stil. (Karolina Fjellborg)


”Sanna mödrar”.

Betyg: 4 av 5 plus

Sanna mödrar

HYRFILM/CINEASTERNA

DRAMA Efter en inledande omväg ger regissören Naomi Kawase (bl a "Under körsbärsträden", "Mot solnedgången") publiken glimtar ur ett pars resa mot adoption, där tiden böljar fram och tillbaka. Filmen slirar ner i melodrama och sentimentalitet vid några få tillfällen – men är annars så välspelad och naturligt äkta att känslan ofta är dokumentär. Vissa scener är så starka att de sliter hjärtat ur kroppen, men det är den kompakta grunden av kvinnoskap som stannar kvar efteråt. (Emma Gray Munthe)


”Tisdagsklubben”.

Betyg: 4 av 5 plus

Tisdagsklubben

BIO/KÖPFILM

DRAMAKOMEDI I botten handlar det om svek, otrohet, ouppfyllda drömmar, ensamhet och kvinnlig vänskap. Allt presenteras genom de tre väninnorna Karin, Monika och Pia, alla kring 60-strecket, spelade av Marie Richardson, Carina M Johansson och Sussie Eriksson. Väninnorna anmäler sig till en kurs i asiatisk matlagning på tisdagskvällarna. Läraren är stjärnkocken Henrik (Peter Stormare, nedtonad och bättre än någonsin). Regissören Annika Appelin hittar hela tiden rätt ton i berättelsen. Som en rom-com har den viss förutsägbarhet, men den är ändå samtidigt full av överraskningar. (Jan-Olov Andersson)


”The Batman”.

Betyg: 4 av 5 plus

The Batman

BIO/HYRFILM/HBO MAX

ACTION Gotham befinner sig mitt uppe i en valrörelse när borgmästaren hittas mördad i sitt hem. Vid kroppen finns ledtrådar, gåtor, med Batman som adressat. Snart visar det sig att borgmästaren inte är det enda högdjuret i Gotham som är illa ute. Det är mycket som är bekant här, både vad gäller skurkgalleriet och tonen. Till stor del är filmen en detektivhistoria, där Batmans berättarröst påminner om privatdeckare i gamla noir-rullar. Bruce Wayne är ung och deppig, en lidande emo-kille med mörkt, stripigt hår och kajal runt ögonen när han bär Batman-masken. Senaste ”Spider-Man” fick oss att le, men nya ”Batman” drar snabbt ner dina mungipor. I stället borrar du naglarna i biofåtöljen. Det är också en bra sak. (Stefan Hedmark)


”Belfast”.

Betyg: 4 av 5 plus

Belfast

BIO

DRAMA Kenneth Branaghs 9-åriga alter ego, Buddy (Jude Hill), bor i ett kvarter där protestanter och katoliker lever sida vid sida, även om de besöker olika kyrkor på söndagsförmiddagarna. Buddys familj är protestanter, men inte religiösa på det sättet, de bryr sig inte om vad andra har för tro. Familjen försöker stå utanför konflikterna, men dras motvilligt in i dem. Kämpa vidare eller ge upp och flytta? Branagh suger in åskådarna i sin läckra svartvita berättelse. Vi blir engagerade på den sida som vill ha lugn och ro, men inser att våldet kommer att segra. Fantastiskt skådespeleri av alla. En film som hela tiden både roar, berör och väcker tankar. (Jan-Olov Andersson)


”De oskyldiga”.

Betyg: 4 av 5 plus

De oskyldiga

HYRPREMIÄR 20 JUNI

SKRÄCK Här är det sommar i stan, och mellan höghusen bildas nya konstellationer av de få barn som är kvar. Ida tröttnar på sin autistiska syster Anna, lämnar henne vid gungorna för att hänga med Ben in i skogen. Så småningom blir de fyra barn i gruppen – och deras lek är inte alltid lek. De är våldsamma och grymma, men kan också förstå varandra utan att prata. Vissa saker bara är. Som deras paranormala förmågor. Skevt mardrömsartad, och Eskil Vogt placerar publiken stadigt i barnvärlden utan vuxenfilter. Det var länge sedan jag såg något så här otäckt, och länge sedan en film påverkade mig så starkt rent fysiskt. Vissa scener kommer att sitta i (alldeles för) länge. (Emma Gray Munthe)


”Nightmare Alley”.

Betyg: 4 av 5 plus

Nightmare Alley

DISNEY PLUS/HYRFILM

DRAMA Nu har Guillermo del Toro förvandlat det till en film noir-thriller som utspelas från 1939 och några år framåt. Andra världskriget finns i bakgrunden, men alltihop utspelas på amerikanska bondvischan. Stan Carlisle (Bradley Cooper) bränner upp sitt föräldrahem och tar jobb på ett kringresande tivoli. Willem Dafoe är karismatisk chef. Där uppträder allt från mer eller mindre vanskapta människor till lättklädda kvinnor och ”världens starkaste man” (Ron Perlman). Stan gör en mentalistföreställning ihop med en kvinna (Rooney Mara) han är förtjust i. En thriller som mer är stämningsfull och väldigt läcker och snygg, än så jättespännande. (Jan-Olov Andersson)


”The tragedy of Macbeth”.

Betyg: 4 av 5 plus

The tragedy of Macbeth

APPLE TV PLUS

DRAMA Efter ett blodigt slag stöter lord Macbeth (Denzel Washington) på tre häxor som förutspår att han kommer att bli kung över Skottland. Det sitter redan en man på tronen, Duncan (Brendan Gleeson), men Macbeth och hans hustru (Frances McDormand) bestämmer sig för att undanröja honom. Kathryn Hunter är helt trollbindande som de tre häxorna, en fågelliknande figur som kan vrida sina seniga kroppsdelar på onaturliga sätt samtidigt som hon fyrar av repliker med en skrapig gula blend-röst. Visuellt är filmen helt oemotståndlig, ett mardrömslandskap som badar i intensiv svärta och smärta. (Stefan Hedmark)


”Litet land”.

Betyg: 4 av 5 plus

Litet land

HYRFILM

DRAMA Baserad på Gaël Fayes hyllade roman med samma namn, och börjar med att Burundi och dess befolkning av hutuer och tutsier placeras på kartan. En till en början ordinär barndomsberättelse tar sedan avstamp i 1992 – när folkmordet i grannlandet Rwanda är något år bort och tioåriga Gabriels (Djibril Vancoppenolle) liv fortfarande består av fruktpallning, lek och tjuvrökning. Slutresultatet är lika delar viktig historielektion som fin barndomsskildring. (Emma Gray Munthe)


”Julia och jag”.

Betyg: 4 av 5 plus

Julia & jag

SVT PLAY

DOKUMENTÄR Två kändisbarn som ser bra ut men mår dåligt och så gör en av dem en film om det. Filmens Julia är dotter till Jacques Werup (1945-2016), författare, poet, manusförfattare och musiker. Filmens ”jag” är Nina Hobert. Dotter till filmregissören Richard Hobert. Nina har gjort musik under rätt många år, bland annat till pappans ”Fågelfångarens son” (2019). En mycket modig och självutlämnande film som formmässigt inte riktigt liknar något annat. Till sist känns filmen mer allmängiltig än den först kändes. Och man tycker väldigt mycket om Julia och Nina, två kvinnor kring 30-strecket. (Jan-Olov Andersson)


”Tigrar”.

Betyg: 4 av 5 plus

Tigrar

HYRFILM

DRAMA Journalisten Ronnie Sandahl långfilmsdebuterade med ”Svenskjävel” 2015, skrev manus till ”Borg” som kom två år senare, och ger med ”Tigrar” sig på den biografiska idrottsgenren en andra gång. Här har han både skrivit och regisserat igen, baserat på fotbollsspelaren Martin Bengtssons roman ”I skuggan av San Siro: från proffsdröm till mardröm”. I ”Tigrar” spelas han av Erik Enge, och det man tittar på är en så lyckad kombination av personregi och skådespelarbegåvning att mötet med filmens mer etablerade skådespelare ibland skaver. De andra spelar, Enge är. (Emma Gray Munthe)


”Världens vackraste pojke”.

Betyg: 4 av 5 plus

Världens vackraste pojke

HYRFILM/SVT PLAY

DOKUMENTÄR Det är 50 år sedan regissören Luchino Visconti kom till Stockholm i jakten på den perfekta skönheten till ”Döden i Venedig”, och plockade ut Björn Andrésen i ett hav av pojkar. Här kombineras Kristina Lindströms förmåga att bygga porträtt på en grund av gedigen research, arkivmaterial och nya intervjuer med Kristian Petris förmåga att skapa suggestiva och stämningsfulla collage på en grund av ett brinnande intresse för människan och alla hennes sidor. Ett kompakt stycke poetisk dokumentär som möblerar om i den som tittar. (Emma Gray Munthe)


”Oasis Knebworth 1996”.

Betyg: 4 av 5 plus

Oasis Knebworth 1996

PARAMOUNT PLUS/HYRFILM

DOKUMENTÄR När Oasis landade sin helikopter vid Knebworth House i Hertfordshire stod det brittiska 90-talet i zenit. På två år hade fem arbetarblokes gått från pubar till fotbollsarenor. Men ingenting skulle bli som detta; britpopens motsvarighet till den sista måltiden, 90-talets Woodstock. De dramatiserade delarna får filmen att kännas som en nostalgisk snuttefilt. Arkivmaterialet är däremot strålande och blir till ett oavsiktligt modernt tidsdokument med Beppe-hattar och baggy jeans. Vi får följa de två kvällarna kronologiskt, från förberedelser till fyrverkerier. Citatmaskinen Noel Gallagher bär berättelsen. Filmen låter – och ser – fantastisk ut. (Per Magnusson)


”Becoming Cousteau”.

Betyg: 4 av 5 plus

Becoming Cousteau

DISNEY PLUS

DOKUMENTÄR Regissör, äventyrare, uppfinnare, undervattensutforskare, miljökämpe. I "Becoming Cousteau" får man med hjälp av arkivmaterial, intervjuer, texter och filmklipp följa hur Jacques Cousteau blev vad han blev. Med en sådan här huvudperson och sådant här grundmaterial vore det snudd på omöjligt att göra något helt ointressant, och Oscarsnominerade Liz Garbus ("What Happened, Miss Simone?", "Lost girls") dokumentär är också klart sevärd. Väl uppbyggd, väl klippt, med bilder, ton och musik som frammanar Cousteaus nyfikenhet och förundran inför havet. (Emma Gray Munthe)


”Ninjababy”.

Betyg: 4 av 5 plus

Ninjababy

HYRFILM

DRAMAKOMEDI Handlar om 23-åriga Rakel (Kristine Kujath Thorp) som är bra på ett teckna, delar lägenhet med bästisen (Tora Dietrichson), de super och ligger runt, det sista Rakel tänker på är att bilda familj. Då upptäcker hon att hon är gravid – i sjätte månaden. ”Ninjababy” är fylld av härligt galen humor och uppfinningsrikedom och samma lite vildsinta energi som Danny Boyles tidiga filmer. Kristine Kujath Thorp är rena uppenbarelsen i huvudrollen. (Jan-Olov Andersson)


”West Side story”.

Betyg: 4 av 5 plus

West Side story

HYRFILM/DISNEY PLUS

MUSIKAL Steven Spielbergs film stannar kvar i 1950-talets New York, där slumkvarteren väster om Central Park rivs för att ge plats åt bl a Lincoln Center. De två gängen slåss om makten i kvarter på väg att försvinna. Tony Kushners manus ligger närmare originalmusikalen än 1961 års film. Slagsmålen nu är lika mycket blod som balett. Här finns även dialog på spanska, utan textning, för att ge en mer realistisk bild av Maria och hennes nära. Nya filmversionen är bättre med dagens ögon, men speglar sig också lekfullt i föregångaren. Gott om minnesvärda bilder med Janusz Kaminskis foto. (Jens Peterson)


”Flykt”.

Betyg: 4 av 5 plus

Flykt

HYRFILM/SVT PLAY

DOKUMENTÄR För många börjar flykten från Afghanistan precis nu, i Jonas Poher Rasmussens dokumentär börjar den för decennier sedan. I "Flykt" berättar regissörens vän Amin för första gången om hur han som barn tog sig från Kabul till Köpenhamn, och hur det påverkat honom. Manus har de skrivit tillsammans. Formen är animation, och situationer från själva inspelningen och Amins vardag med pojkvännen blandas med barndomsminnen. "Flykt" är gastkramande, men sensationaliserar eller sentimentaliserar inte. (Emma Gray Munthe)


”A-ha: The movie”.

Betyg: 4 av 5 plus

A-ha: The movie

HYRFILM/SVT PLAY

DOKUMENTÄR Extremt kändisskap, turnétrötthet, slitningar, självtvivel, olika viljor och tre bandmedlemmar som trivs varken med varandra eller rampljuset. Åldrande, och möjligen lite förlåtelse. "a-ha: The movie" ger inblickar även om den rent musikdokumentärmässigt kanske inte är något helt extraordinärt – men framförallt ger den tillfälle att gå in i en svart låda och översköljas av rys. (Emma Gray Munthe)


”The hand of God”.

Betyg: 4 av 5 plus

The hand of God

NETFLIX

DRAMAKOMEDI Filmens tonåring Fabietto Schisa (Filippo Scotti) är regissören Paolo Sorrentinos alter ego. Han är galen i musik, har alltid sin Walkman och ett par hörlurar med sig, men är som alla i Neapel vid den här tidpunkten (1984) uppfylld av ryktena om att fotbollsstjärnan Diego Armando Maradona ska flytta dit och spela för Napoli. Så sker också, men fotbollen finns mest i bakgrunden och har fått låna ut titeln till filmen. Framför allt handlar det om Fabietto och hans familj. Hur han så småningom upptäcker kärleken, till både kvinnor och film. Hela Sorrentinos film är som en färgglad galen skröna, i Ettore Scolas, Federico Fellinis eller Emir Kusturicas anda. (Jan-Olov Andersson)


”Clara sola”.

Betyg: 4 av 5 plus

Clara sola

HYRFILM/CINEASTERNA

DRAMA Svensk-costaricanska Nathalie Álvarez Mesén väver samman religiöst förtryck och sexuellt uppvaknande med latinamerikansk mystik – och en touch av 70-talsskräcken ”Carrie” – i sin debutfilm ”Clara sola”. Som inte blev Sveriges Oscarsbidrag, men däremot Costa Ricas. En prövande långsam men vacker och stillsamt kraftfull film om religiösa bojor och den avgörande skillnaden mellan att få vara annorlunda och att tvingas att vara det, med tjusigt naturfrossande foto av Sophie Winqvist. (Karolina Fjellborg)


Rebecka Digervall i ”The Magnettes”.

Betyg: 4 av 5 plus

The Magnettes

HYRFILM/CINEASTERNA

DOKUMENTÄR ”The Magnettes” är lika mycket en film om popmusik, drömmar och vänskap som en film om psykisk ohälsa och familj. Och hur man kombinerar de fem. Allra mest handlar filmen om uppväxt. De sköra åren när allt utom drömmarna kan dra åt skogen. Tunga gitarrer och keyboard-fodral på tågperronger utan hjälpande händer. Tolv timmars resa för att spela med en glappande sladd i Liverpool. Sova med kläder som kudde i Hamburg. Det är bara så eländigt och vackert alltihop. (Per Magnusson)


”Världens värsta människa”.

Betyg: 5 av 5 plus

Världens värsta människa

HYRFILM

DRAMAKOMEDI Det här är den tredje och alltså klart bästa filmen i norska regissören Joachim Triers så kallade ”Oslo-trilogi”. Fast man behöver varken ha sett ”Reprise” (2006) eller ”Oslo, 31 augusti” (2011). Alla filmerna är fristående, det enda de har gemensamt är spelplatsen och att skådespelaren Anders Danielsen Lie är med i alla tre, i helt olika roller. I centrum står snart 30-åriga Julie (Renate Reinsve), med rörigt liv både när det gäller karriären och kärlekslivet. Humorn bottnar alltid i något som känns verkligt, replikskiftena känns inte skrivna (fast de är det), man tror på varenda ord de säger. Alla tre skådespelarna är suveräna, med ett extra plus för Renate Reinsve. (Jan-Olov Andersson)


”The power of the dog”.

Betyg: 4 av 5 plus

The power of the dog

NETFLIX

DRAMA Rika bröderna Burbank driver en stor ranch med många cowboys. George (Jesse Plemons) är den tystlåtne förnuftige affärsmannen med rika vänner och fina kläder. Phil (Benedict Cumberbatch) spelar den kaxige machobrodern, som aldrig tvättar sig. Han är en översittare som är hård mot alla, och kallar sin bror för tjockis. Jane Campions filmberättande fascinerar. Väver ihop majestätiska landskap med nervösa kameraåkningar runt Cumberbatchs ansikte och Jonny Greenwoods olycksbådande musik. Det är förrädiskt lågmält. (Jens Peterson)


”Sabaya”.

Betyg: 4 av 5 plus

Sabaya

SVT PLAY/CINEASTERNA

DOKUMENTÄR Den svensk-kurdiske ”The deminer”-regissören Hogir Hirori är tillbaka med ”Sabaya”, om kampen för att frita de yazidier som i åratal har hållits som sexslavar av IS. I centrum står Mahmud, som tillsammans med sin vän Ziyad och andra volontärer på organisationen Yazidiska Hemcentret regelbundet gör livsfarliga turer in i det ökända syriska flyktinglägret al-Hol för att, efter tips från informatörer, hitta och rädda de ”sabayas” som har tvingats utstå det obeskrivliga. Förjävligt och förkrossande om helvetet på jorden. (Karolina Fjellborg)


Andrew Garfield i ”Tick, tick... BOOM!”.

Betyg: 4 av 5 plus

Tick, tick... BOOM!

NETFLIX

MUSIKAL Drömmen om Broadway, drömmen att slå igenom, att flytta till New York för att lyckas. På scen eller bakom scen. Många har försökt, få lyckas. Jonathan Larson var en av drömmarna, skildrat i den här självbiografiska föreställningen. Som byggts ut till en vital långfilm av en annan framgångsrik musikalskapare, Lin-Manuel Miranda (”In the Heights” och ”Hamilton”). Andrew Garfield är mycket bra i huvudrollen som den envise entusiasten som försöker och försöker och försöker igen. En smittande kärleksförklaring till musikteatern. (Jens Peterson)


”Titane”.

Betyg: 4 av 5 plus

Titane

HYRFILM/CINEASTERNA

DRAMA Huvudpersonen Alexia (Agathe Rousselle) får som barn en titanplatta inopererad i huvudet efter en bilolycka. Hon växer upp och blir stripteasedansös på bilutställningar. Sedan seriemördare och efterlyst för det. Julia Ducournau berättar med ett läckert bildspråk, frossar stundtals i sex och våld och har total kontroll över den visuella estetiken. Både bild- och ljudmässigt är ”Titane” väldigt häftig. Vad hon däremot vill säga med sin lek med könsroller, sexualitet, fördomar och stereotyper, är mer oklart. Men ”Titane” är ingen film man glömmer i första taget. (Jan-Olov Andersson)


”The harder they fall”.

Betyg: 4 av 5 plus

The harder they fall

NETFLIX

VÄSTERN Vilda västern är ej som förut, när regissören Jeymes Samuel, även känd som artist/musikproducent under namnet The Bullits, rör om ordentligt i mytologin kring livet på prärien. I grunden är det en hämndhistoria. En liten grabb ska hämnas sina föräldrars död. När han vuxit upp, leder Nat Love (Jonathan Majors) ett gäng som försörjer sig på att råna folk, banker och tåg, samtidigt som han letar efter sina föräldrars mördare. Han heter Rufus Buck (Idris Elba) och leder ett annat kriminellt gäng som just tagit över staden Redwood. Stilen, våldet, skottduellerna, slagsmålen, replikskiftena, musikvalen… allt tyder på att regissören kan sina Sergio Leone- och Quentin Tarantino-filmer utantill. (Jan-Olov Andersson)


Daniel Craig och Ana de Armas i ”No time to die”.

Betyg: 4 av 5 plus

No time to die

HYRFILM/VIAPLAY

ACTION När en actionfilm är nära tre timmar lång ringer varningsklockor, men filmskaparna har lyckats hålla rafflet intensivt mer eller mindre hela tiden, tack vare rikedomen i alla ingredienser som en Bondfilm traditionellt bjuder på. Med svenske mästerfotografen Linus Sandgren bakom kameran förvaltas alla miljöer på bästa sätt. Filmen går mycket längre än vad någon av de 24 företrädarna gjorde. Daniel Craigs era avslutas som den började – det är explosivt, brutalt, lyxigt och romantiskt. (Stefan Hedmark)


”The seventeen”.

Betyg: 4 av 5 plus

The seventeen

HYRFILM/CINEASTERNA

DOKUMENTÄR 2007 var Teodora del Carmen Vásquez gravid i nionde månaden när hon födde ett dött barn. En händelse som i El Salvador – ett land med en av världens absolut hårdaste och mest oresonliga abortlagstiftningar – räckte för att Teodora skulle bli dömd till ett långt fängelsestraff. Inte för abort, vilket hade betytt mellan två och åtta år bakom galler. Utan för överlagt mord, vilket innebar 30 år. En hjärtskärande, viktig och oerhört upprörande film, om ett sorts verklighetens ”The handmaid’s tale”-system. (Karolina Fjellborg)


Olivia Colman och Anthony Hopkins i ”The father”.

Betyg: 4 av 5 plus

The father

HYRFILM/VIAPLAY/CINEASTERNA

DRAMA Anne (Olivia Colman) kommer till sin far Anthonys (Anthony Hopkins) stora våning i London och är frustrerad. Hon har just fått veta att han har kastat ut den senaste vårdgivaren som hon hittat åt honom. Hans demens har blivit sämre, och när han får veta sanningen om Annes Parisflytt blir han upprörd. Det är som i en Hitchcock-film, där vår hjälte utsätts för en komplott, ett snillrikt sätt att med filmens verktyg få oss att förstå hur det är att leva med sjukdomen. I motsats till en Hitchcock-film är dock ”The father” fast förankrad i verkligheten – och oerhört gripande, inte minst mot slutet där ålderdom möter barndom. (Stefan Hedmark)


Mavis Staples och Mahalia Jackson i ”Summer of soul”.

Betyg: 4 av 5 plus

Summer of soul

DISNEY PLUS/HYRFILM

DOKUMENTÄR Woodstockfestivalen 1969 är sönderhyllad av boomergenerationen som en av tidernas viktigaste popkulturella händelser. Men samma sommar som företrädesvis vita hippies vallfärdade till en gård i upstate New York för att lyssna på företrädesvis vit rock i tre dygn hölls under nio söndagar en serie gratiskonserter i Harlem som lockade upp emot 40 000 personer per kväll till Mount Morris Park (nu Marcus Garvey Park). The Roots-trummisen Ahmir ”Questlove” Thompsons regidebut är en kulturgärning av stora mått. För det är ett smått knäckande konsertmaterial som avtäcks här, med flera artister precis på toppen av sin kreativa förmåga. (Håkan Steen)


”In the Heights”.

Betyg: 4 av 5 plus

In the Heights

HBO MAX/HYRFILM

MUSIKAL Redan 2008 gjorde ”Hamilton”-skaparen Lin-Manuel Miranda succé med musikalen ”In the Heights”. Titeln kommer från stadsdelen Washington Heights på norra Manhattan i New York. En stor del av befolkningen där har rötter i Dominikanska republiken, Puerto Rico (precis som Miranda) och Kuba. Historien utspelas i och kring Usnavis (Anthony Ramos) bodega i ett gatuhörn i Washington Heights. Musiken är härligt svängiga latinamerikanska toner. Regissören John M Chu glider skickligt in och ut ur människornas liv och från salsaklubbar till gatufester. En livsbejakande härlig feelgood-musikal. (Jan-Olov Andersson)


”Luca”.

Betyg: 4 av 5 plus

Luca

DISNEY PLUS/HYRFILM

ANIMERAT Det är 50-tal på den italienska rivieran, och strax utanför kusten lever sjömonstret Luca tillsammans med sin överbeskyddande mamma och sin tankspridda pappa. Han tillbringar dagarna med att valla fiskar, och har hela sitt liv varnats för människovärlden. Men han är nyfiken på den, och när han träffar den självständigare och mer våghalsiga Alberto, och följer med honom upp på land där de båda förvandlas till människor, öppnas en ny värld av möjligheter. Ett förtjusande, färgstarkt och mysigt nostalgiskt vykort från uppväxttidens somrar. (Karolina Fjellborg)


”First cow”.

Betyg: 4 av 5 plus

First cow

HYRFILM/CINEASTERNA

DRAMA Från allra första början förstår också någon som inte är bekant med regissören Kelly Reichardt att ”First cow” är en film som kommer att ta tid på sig. Hunden nosar runt kring något som sticker upp ur jorden, kvinnan undersöker närmare och gräver med händerna försiktigt fram två skelett som ligger tätt tillsammans. Kameran följer med hennes blick upp mot trädtopparna, när den är tillbaka på marken igen är vi på samma plats, men i en helt annan tid. Oregon, runt 1820. Man förundras, man förstår inte riktigt hur det går till, men utan att alls beskäftigt och självgott säga det rakt ut förmedlar Reichardt en känsla av att tillvaron är akut. Av att vi är beroende av varandra och naturen, här och nu. (Emma Gray Munthe)


”A quiet place part II”.

Betyg: 4 av 5 plus

A quiet place part II

PARAMOUNT PLUS/NETFLIX/HYRFILM

THRILLER Lika effektiv som första filmen. Det är spänning för spänningens skull, skickligt filmberättande som finurligt kombinerar ljud och bild. Nya filmen inleds med att berätta vad som hände dag 1 när anfallet kom. Den fortsätter där ettan slutade. Mamman (Emily Blunt) leder sina barn från gården i hopp att nå andra överlevande. Ibland mycket våldsamt. Ofta blir åskådaren andfådd, men filmen rör sig rytmiskt mellan viskningar och rop. Schhh. (Jens Peterson)


Jason Statham i ”Wrath of man”.

Betyg: 4 av 5 plus

Wrath of man

HYRFILM/VIAPLAY

ACTION Jason Statham gör en klassisk Jason Statham-figur, en stenhård och tystlåten arbetarklasshjälte som låter nävarna tala. Den här gången spelar han Patrick Hill, som snabbt får tilltalsnamnet ”H” på sin nya arbetsplats – en firma som kör värdetransporter. Filmen är våldsam och snygg, lika spännande i tillbakablickarna som under Stathams nuvarande jakt på hämnd – pulsen ökar också tack vare Christopher Bensteads musik som har ett rejält Ennio Morricone-liknande driv. Krutröken ligger tät för det mesta. Det är testosterontungt. Och betydligt mer rafflande än något som Statham (eller Liam Neeson) har gjort de senaste åren. (Stefan Hedmark)


Mads Mikkelsen i ”Rättfärdighetens ryttare”.

Betyg: 4 av 5 plus

Rättfärdighetens ryttare

HYRFILM/TELE2 PLAY

DRAMA Slumpen spelar inledningsvis stor roll. Om inte en kvinnas bil hade trilskat, hade hon inte behövt ta tåget. Om inte en man, en statistiker och riktig kuf (Nikolaj Lie Kaas), hade velat byta plats med henne, så hade hon överlevt bombattentatet mot tåget. När Anders Thomas Jensen ”bara” skriver manus till Susanne Biers och andras filmer, brukar historierna vara lite mer strama. Som regissör frossar han i sin vanliga unika mix av Quentin Tarantino-våld och action, galen dialog och föga politiskt korrekt svart humor. (Jan-Olov Andersson)


Carey Mulligan i ”Promising young woman”.

Betyg: 4 av 5 plus

Promising young woman

HYRFILM/VIAPLAY

DRAMA/MÖRK KOMEDI Cassandra (Carey Mulligan) är 30, bor hos föräldrarna, jobbar på café. Var toppstudent på läkarutbildningen, men hoppade av samtidigt som bästa vännen Nina. Något hände, och nu hämnas hon om nätterna. ”Promising young woman” är en tillspetsad, skevt rolig och ironisk fantasi, bilderna är komponerade så att Cassandra får änglavingar av sänggavlar i bakgrunden, helgonglorior av lampor. Hon är en uppoffrande, hämnande ängel som är lätt att tycka om i den me too-backlash vi befinner oss i just nu. (Emma Gray Munthe)


”Minari”.

Betyg: 5 av 5 plus

Minari

HYRFILM/VIAPLAY/CINEASTERNA

DRAMA Filmens skapare Lee Isaac Chung kommer från en sydkoreansk familj, men är född och uppvuxen på amerikanska landsbygden, mest i Arkansas. ”Minari” (titeln står för en koreansk krydda som odlas av familjen det handlar om) är en till stor del självbiografisk historia, om en sydkoreansk invandrarfamilj som försöker leva Den Amerikanska Drömmen i 1980-talets Arkansas. Filmen är fylld av både allvar och många lättsamma ögonblick. Och skådespeleriet. Alla är suveräna. Youn Yuh-Joung blir bättre ju längre filmen pågår och vann en välförtjänt birolls-Oscar. (Jan-Olov Andersson)


Mads Mikkelsen i ”En runda till”.

Betyg: 5 av 5 plus

En runda till

HYRFILM/TELE2 PLAY

DRAMAKOMEDI Gymnasieläraren Martin (Mads Mikkelsen) och hans kompisgäng omsätter teorin om att vi är alla födda med 0,5 promille för lite i kroppen i praktiken. Dricker bara på arbetstid, aldrig efter kl 20 eller på helgerna. Undersöker olika promillehalter, nytänder, maxar, tappar kontrollen. En film om alkoholkultur, absolut. Men mer en film om att öppna bröstkorgen, släppa in liv och musik. Sjunga med öronen och hjärtat. Ta någon i handen. Våga. Fast utan att alls vara så bottenlöst tråkig och pretentiös som jag stelt svenskt och med två enheter för lite i blodet just beskrev det: ”En runda till” är otroligt rolig. (Emma Gray Munthe)


”Kamrater!”

Betyg: 4 av 5 plus

Kamrater!

HYRFILM/CINEASTERNA

DRAMA ”Kamrater!” skildrar ett svart kapitel i kommunistdiktaturens historia. 1962 i staden Novotjerkassk nära Svarta havet utbröt strejker vid en fabrik där man tillverkade diesellokomotiv. Upproret slogs ned av militären och KGB. 26 personer dödades, 87 skadades. Historien berättas genom partifunktionären Ljudmila (Julia Vysotskaya, lysande!). Titelns utropstecken är ironiskt. De svartvita bilderna talar effektivt om att detta är en annan tid. Här finns makaber svart humor när Ljudmila börjar ifrågasätta de ideal hon alltid stått upp för. (Jan-Olov Andersson)


Jasna Djuricic i ”Quo vadis, Aida?”

Betyg: 5 av 5 plus

Quo vadis, Aida?

HYRFILM/CINEASTERNA/DRAKEN

DRAMA Regissören Jasmila Zbanic har i flera filmer berättat historier med koppling till inbördeskriget, främst i starka debuten ”Grbavica – läker tiden alla sår?” (2006). Här går hon mer rakt på sak och låter oss förstå och känna skräcken hos några av dem som drabbades och deras anhöriga. Främst hos Aida (Jasna Djuricic, fenomenalt bra) som jobbar som FN-tolk på den bas som upprättats i Srebrenica. Man går nästan sönder när man ser filmens slut, hur det liksom finns både hoppfullhet och hat när forna fiender tvingas gå vidare i livet, sida vid sida. (Jan-Olov Andersson)


Frances McDormand i ”Nomadland”.

Betyg: 5 av 5 plus

Nomadland

HYRFILM/DISNEY PLUS

DRAMA Det handlar om nutida nomader. Folk i dagens USA som inte orkar eller vill eller har gett upp hoppet om Den Amerikanska Drömmen. De är ofta 60+. Inte missbrukare, de vill bara leva ett fritt liv och åker runt i USA i sina husbilar eller vans och bor här och där på camping- eller parkeringsplatser. Umgås med likasinnade. Pissar och skiter i hinkar. Tar ströjobb på Amazon-lager. Förlagan är Jessica Bruders reportagebok ”Nomadland: Surviving America in the 21st century”. Några från boken spelar sig själva i minnesvärda miniporträtt. En film som verkligen kryper in under skinnet på en. Och som visar upp ett helt annat, och föga glamoröst, USA än vi är vana att se på film. (Jan-Olov Andersson)


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

ANNONS

Bikinis, klänningar och strandkläder. Fynda sommarmode på Ellos sommar-rea!

Extern länk från Ellos

Till kampanjen!

Publisert:

Aftonbladet

/

Nöje

/

Film

/

Filmrecensioner

LÄS VIDARE

GUIDE: 10 filmer slåss om tyngsta statyetten

ÄMNEN I ARTIKELN

Filmrecensioner