Sanning eller lögn? Knepigt – för publiken
Arrangerade scener i dokumentärer rör upp känslor
KRÖNIKA. Nej, dokumentärer behöver inte vara sanna.
Men det är inte konstigt om gemene man tror och förväntar sig att de är det.
Det började med en granskning av den Guldbaggebelönade dokumentären ”Sabaya” som Kvartal och journalisten Ludde Hellberg publicerade den 24 maj. Filmen handlar om några män som arbetar för en yazidisk volontärorganisation som gör räder in i flyktinglägret al-Hol för att rädda kvinnor som IS har hållit som sexslavar. Filmen tar oss med på flera farliga incidenter.
Granskningen anklagar filmens huvudpersoner för att ha tagit flera av kvinnorna ur lägret mot deras vilja, lurade dem att skiljas från sina barn och erbjöd IS att köpa barnen.
Det kan man kalla att få hjälteglorian på sned.
Regissören Hogir Hirori har bemött Kvartals granskning, men frågetecken kvarstår, inte minst när det gäller hur pass frivillig de yazidiska kvinnornas medverkan i filmen var, något som även New York Times har granskat.
I en uppföljning berättade även Kvartal att flera scener i ”Sabaya” är fabricerade.
Snöat in på SVT
Kvartal har sedan granskningen publicerats snöat in på ansvarskrävande av SVT, som råkar vara en av filmens producenter. Med tanke på de senaste årens attacker mot public service från högerkanten är det förstås tacksamt.
Det fick filmkritikern och regissören Hynek Pallas att höja ett varningens finger i Expressen. Vad filmskapare inte behöver är ett allt ängsligare SVT som inte vågar finansiera kontroversiella projekt, skrev han. Särskilt eftersom SVT när stormen drog igång inte klarade av att förtydliga ett enkelt men ändå komplicerat faktum: Jo, dokumentärer får visst ”ljuga”.
Det är där diskussionen har tagit rejäl fart i krönikor och på Twitter.
Det är lätt att förväxla dokumentärer med granskande reportage. Det är de ofta inte. Det är i stället subjektiva, konstnärliga berättelser där ett vanligt grepp är att försöka nå en större sanning genom fabricerade scener. Animerade dokumentärer, som de fantastiska ”Tower”, ”Waltz with Bashir” och ”Flykt” bygger förstås helt och hållet på det.
Men det är också en pedagogisk utmaning att få med tittare på det tåget. Hos många finns en förväntan om att det de ser i en dokumentär, särskilt i en icke-animerad sådan, är helt sant.
I vissa fall kan frågan finnas även inom skrået.
Kritiken höll inte
När jag läste filmvetenskap i Halmstad i slutet av 1990-talet bjöds dokumentärfilmaren Ingela Romare in. Hon var starkt kritisk till de arrangerade scenerna i kollegan Stefan Jarls klassiker ”Ett anständigt liv” (1979).
Det lät resonligt. Man ska inte fabricera saker.
Det var lätt att förstå kritiken. Det lät resonligt. Man ska inte fabricera saker.
När vi sedan såg ”Ett anständigt liv” höll inte den kritiken längre. Den ”större sanningen” om Kenta och Stoffe uppnåddes med råge. Arrangerat i flera scener, men ändå rakt igenom autentiskt, tack vare Jarls regi och huvudpersonernas minne av vad som hade hänt.
Men det är värt att tänka på att det finns filmer där mer eller mindre hela publiken tror att det de ser är här och nu, inte i efterhand konstruerade scener. Det får konsekvenser, inte minst i fallet ”Sabaya”.
Det både filmare och för all del kritiker kan fråga sig är i vilken utsträckning den här förståelsen om arrangerade scener fungerar i relation till den breda publiken.
Är det en deal som är så alldeles självklar, annars är man dum i huvudet, som Johan Croneman tycks vara inne på i sin krönika i Dagens Nyheter?
Det är värt att ställa frågan.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.