Svenska filmskurkar redo för en ”Cruella”
Vad var det i Skåne som fick fabrikör Höglund att bli nazist?
KRÖNIKA. Varför blev filmskurken så där härligt ond?
Den frågan ställs ofta numera i filmer och tv-serier som har tröttnat på skurkens nuvarande illdåd och hellre blickar bakåt.
Är det dags för svensk film att göra samma sak?
Just nu visas ”Cruella” på bio och som premiumerbjudande på Disney Plus. Där får vi möta en ung Cruella de Vil, den fashionabla och genomelaka hundkidnapparen i animerade klassikern ”Pongo och de 101 dalmatinerna” (1961). Vad var det som hände egentligen innan hon fick för sig att stjäla hundvalpar?
Trenden är seglivad. Vi har fått möta yngre versioner av Norman Bates och Hannibal Lecter i tv-serier. Vi har fått veta vad syster Ratched hade för sig innan hon plågade Jack Nicholson i ”Gökboet”. Vi har analyserat Jokerns psykiska besvär innan han tog livet av Bruce Waynes föräldrar och lärt oss förstå älvan Maleficents perspektiv i skuggan av Törnrosa.
Wall-Enberg på Handels?
Kanske är det dags för svenska filmskapare att ge sig på några ikoniska filmskurkar? Vad sägs om att följa Wall-Enberg från ”Jönssonligan”-filmerna under ungdomen på Handels, plågad av sin fars stränga förväntningar? Eller Caligula i ”Hets”, vad kände han egentligen första gången han tog pekpinnen i sin hand?
Var det på polishögskolan som Stefan Sauks snut i ”I lagens namn” första gången hörde ”Björneborgarnas marsch” och fick något mörkt i blicken? Och vad var det i Skåne som fick Höglund i ”Den enfaldige mördaren” att bli inte bara fabrikör utan även nazist?
I en artikel krävde nyligen Times filmkritiker Stephanie Zacharek ett slut på dessa ursprungsberättelser för filmskurkar. Hon har tröttnat på psykologiska analyser av ondska som aldrig bottnar i något nytt eller intressant utan bara är ett sätt för filmbolag att mjölka mer pengar ur en skurk publiken älskar. Hon ser det som att ondskan ska förklaras på ett banalt sätt istället för att göra en film som utforskar ondska på nya kittlande, obehagliga och kanske till och med samhällsrelevanta sätt.
Tre olika omstarter av Spider-Man
Visst ligger det något i det. Inte minst är upplägget ofta tjatigt och det gäller inte bara filmskurkar. Under 2000-talets två första decennier var vi med om tre olika omstarter av ”Spider-Man”-filmerna.
Det lär dock bli fler ursprungsberättelser. Vi kan bara hoppas på att autopiloten inte är påslagen under skapandet.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.