Osannolik cancerfilm som lever på sin charm

’Framtiden är vår’ har ojämn humor, men är varm

Publicerad 2021-09-02

Fabrice Luchini och Patrick Bruel i ”Framtiden är vår”.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Framtiden är vår

Regi Alexandre de la Patellière och Matthieu Delaporte, med Fabrice Luchini, Patrick Bruel, Zineb Triki.


FILMRECENSION. Upplägget må vara osannolikt, men här har vi en fransk dramakomedi som glider fram med behag tack vare sin charm.

DRAMAKOMEDI. I början av ”Framtiden är vår” är det svårt att se någon potential här. En förväxling sker av det klassiska slaget som bara finns i filmer. Den gamle vännen César (Patrick Bruel) dyker upp hos Arthur (Fabrice Luchini) en sen kväll. Han behöver någonstans att bo och ljuger ihop en historia om att han håller på och flyttar; i själva verket har han misslyckats med att betala tillbaka ett lån och förlorat det mesta han äger.

I tumultet ramlade han dessutom från sin balkong och har ett fult sår på ryggen. När Arthur tar med César till akuten visar det sig att han saknar ett sjukförsäkringskort och ”lånar” Arthurs identitet för ryggröntgen. Någon dag senare kommer resultatet: César är döende i cancer. Men det är Arthur som underrättas, eftersom sjukhuset trodde att det var honom de röntgade. När Arthur ska berätta den hemska nyheten för sin vän blir allt väldigt komplicerat. Så pass mycket att Arthur låter César tro att det i själva verket är han själv som ska dö.

Startpunkt för en känslosam resa

Upplägget känns lika sannolikt som att Jan Emanuel blir vår nästa statsminister. Lögnen om vem av vännerna som har cancer blir startpunkten för en känslosam resa där Arthur och César beger sig ut på ett sista äventyr tillsammans. Tanken är att vi ska roas och oroas över vad som ska hända när César får veta sanningen om sin (korta) framtid.

Fabrice Luchini och Patrick Bruel i ”Framtiden är vår”.

Någonting händer under filmens gång

Det är förväntade hållpunkter och budskap som bockas av, och det finns alltid någon fånig, försvårande omständighet som hindrar Arthur från att bara spotta ur sig sanningen... men någonting händer ändå under filmens gång. Humorn är ojämn, men charmen sitter intakt hos de två franska stjärnorna och de bär historien. Bruel och Luchini, som spelade mot varandra redan i 80-talsfilmen ”Pang i plugget!”, bollar sina rollfigurers stora olikheter mot varandra på ett roligt och avväpnande sätt.

Det borde inte fungera så väl som det gör, men skildringen av vänskap mellan män som har känt varandra så länge och börjar inse att livet inte längre varar i evighet är varm och sann på sitt sätt. Oavsett tramsigt manusformulär.

Filmen har biopremiär i morgon, 3 september.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Följ ämnen i artikeln