Sökande film om ungdomlig vänskap

Dokumentär och spelfilm blandas i Farväl Falkenberg

Svenskt drama i regi av Jesper Ganslandt, med bl a Holger Eriksson, John Axel Eriksson, Jesper Ganslandt, Jörgen Svensson och David Johnson.

En sommar med fem killar i 25-årsåldern. Två av dem är bröder, Holger och John.

Jag minns när John föddes. På riktigt. Johns föräldrar, som är journalister på Hallands Nyheter, syns hastigt i filmen. Både i nutida spelscener och i privata filmsnuttar från 1970-talet.

Det var alltså en ovanlig upplevelse för mig att se ”Farväl Falkenberg” första gången. Filmens balans mellan dokumentär och fiktion är lika märklig även för den som inte bott i Falkenberg. De fem huvudpersonerna spelar sig själva, eller versioner av sig själva, i en säregen film.

Som absolut är sevärd. Den förenar teknisk enkelhet med höga konstnärliga ambitioner. Bilderna och Erik Enockssons musik är fantastiska i ”Farväl Falkenberg”.

Jag har lite svårare med orden och tankarna.

Det finns inga människor som är så ointressanta som omogna killar i 20 - 25-årsåldern. Det finns inte heller några som tar sig själva så mycket på allvar. Gapet mellan dessa två sanningar är mer vemodigt än komiskt.

Det blir lite tröttande att umgås med de unga falkenbergarna. Deras upptåg och funderingar är en saknad efter barndomens lekar. De är som Peter Pan eller Pippi Långstrump som inte vill bli stur. Men Pippi är 10 år när hon bestämmer sig för att vara sjörövare hela livet.

För den som inte identifierar sig med huvudpersonernas ungdomlighet känns det som att titta på inskolningen på dagis. Dessutom gör frånvaron av kvinnor ”Farväl Falkenberg” syrefattig.

Ändå har Jesper Ganslandt och fotografen Fredrik Wenzel gjort en poetisk och egensinnig debut som väcker hopp om framtiden. Minnesvärt om små städer och stora känslor.

Jens Peterson