Största sporterna är inte hetast på bio

Filmer om snabba bilar visar vad som funkar – och vad som blir sövande tråkigt

Chris Hemsworth och Daniel Brühl i ”Rush” (2013).

KRÖNIKA. Jag hade varit på gymmet ett tag innan jag insåg att det inte var som det brukar vara på lördagar. Var är folk?

Till sist fick jag veta vad som var på gång. Allsvenskan höll på att avgöras för säsongen.

Sverige höll andan framför tv-apparaterna, medan jag tappade andan på löpbandet.

Det är så det brukar vara. Det finns inte plats i mitt huvud för sport bland alla filmer, tv-serier och övriga intressen som jag har. Jag är fundamentalt ointresserad.

Det var skönt att ha gymmet för sig själv, men ibland känns ointresset nästan isolerande. Det blev typisk symbolik när jag begav mig hem och hamnade mitt i strömmen bland bajare på väg hem. Tusentals människor drog åt ett håll, jag kämpade mig fram åt andra hållet.

Du kommer förstås inte undan sport som filmintresserad. Men det fungerar inte som i verkligheten. Fotboll, till exempel, är världens största sport, men en företeelse i marginalen när det gäller filmer. Man får alltid tänka efter en stund innan man kommer på en handfull fotbollsrullar som har varit helt okej.

Världens andra största sport är cricket. På film? Eh… tja, då får du leta bland indiska filmer.

Brutala levnadsöden

Det är lätt att plocka fram sporterna som genom åren har fungerat bäst på bio. Boxning, förstås. Där finns långt mer än bara ”Rocky”-filmerna. Brutala levnadsöden som balanseras mot ett överflöd av pengar inom sporten – där har vi dramatiken i de flesta boxningsfilmer, liksom berättelser där football är ett tema.

Baseboll har vi i Sverige ingen egentlig relation till förutom just genom en rad välgjorda, drömska Hollywoodskildringar som ”Drömmarnas fält” och ”Tjejligan”.

De tråkigaste sport- och spelfilmerna? Pokerrullar är den absoluta botten, men vem vet. Framtiden kanske bär med sig filmer med esporttema…

Motorsport är en ojämn genre. Att se bilar fara runt en bana ger visserligen ifrån sig ett skönt sövande ljud. Biljakten i ”Bullitt” (1968) är en klassiker, men en annan Steve McQueen-film, ”Le Mans” (1971), gick på tomgång. Detsamma gäller ”Days of thunder” (1990) med Tom Cruise.

Fångar sporten på ett spännande sätt

Däremot är ”Rush” (2013) sevärd för att den inte bara fångar sporten och en viss tidsperiod på ett spännande sätt, utan följer intressanta, verklighetsbaserade personer. Detsamma ser ut att gälla för bioaktuella ”Le Mans ’66”.

Det ena leder till det andra. Steget över till rafflande motorsportdokumentärer som ”Senna” (2011) och ”Superswede” (2017) är lätt.

Plötsligt är cirkeln sluten, från fantasi till verklighet, och så sitter jag en dag och följer Lewis Hamilton live på Monzabanan. Nej, det där går jag inte på.


”Christine” (1983).

3 bilfilmer


Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Följ ämnen i artikeln