Emma Thompson stark som krisande domare
Publicerad 2018-08-23
Domaren
Regi Richard Eyre, med Emma Thompson, Stanley Tucci, Fionn Whitehead, Ben Chaplin, Rosie Cavaliero.
DRAMA Emma Thompson är mycket bra i en mångsidigt skriven roll. Hon spelar den högt uppsatte brittiske domaren Fiona Maye som måste fatta svåra beslut i gränslandet mellan juridik och moral. Siamesiska tvillingar riskerar döden. Den ene kan räddas till livet om de separeras av läkarna, den andre skulle dö av operationen. Föräldrarna är katoliker och vill inte ha operation. Vad blir domarens avgörande i familjerätten?
Fiona Maye får ofta avgöra fall där föräldrar och läkare är oeniga. En 17-årig pojke (Fionn Whitehead) behöver blodtransfusion för att överleva sin leukemi. Men han och föräldrarna är med i Jehovas vittnen och tar starkt avstånd från att få nytt blod. Pojken får fatta egna beslut när han fyller 18. Till dess är det domarens beslut.
Många konflikter mellan religion och vetenskap, med juridiken som vågmästare.
När vi möter Fiona Maye skakas hon av beskedet att hennes make Jack (Stanley Tucci) tröttnat på deras äktenskap. Han känner att de två är mer som syskon. Mannen vill känna passion igen och har förslag på en yngre kvinna han vill inleda affär med.
Fiona Maye växlar mellan sin privata förtvivlan över mannen som ledsnat och de komplicerade frågorna hon ställs inför på jobbet. Hon blir påverkad och gör ovanliga saker som spräcker den formella fasaden i domardräkten.
Ian McEwans roman heter ”The children act” i original, och han är en flitigt filmad författare vars berättelser skapar dramatik. Nyss kom även ”På Chesil beach” på bio; den bästa filmversionen byggd på hans penna är ”Försoning” med Keira Knightley och James McAvoy.
McEwans figurer ställs ofta inför omöjliga val, möter personer som de tycker beter sig märkligt. Gör saker för att de vill vara goda, men ser för sent vad konsekvenserna blir.
Så även här där Fiona Maye bestämmer sig för att träffa den 17-årige starkt religiöse pojken på sjukhuset. Ett möte som påverkar dem båda starkt.
Skådespelarna är sevärda och drar med oss in i konflikterna. Men det är i mycket en historia som bygger på ord och diskussioner. Som film blir den ibland stillastående, ett kammardrama som kunde varit en pjäs.
Men det är starka känslor kring stora frågor. Det är inte den vanliga sortens rättegångsfilm med skyldiga och oskyldiga. ”Domaren” visar att varje beslut kan få oönskade följder. Vad ska hon besluta om sitt äktenskap? Hur ska hon hantera den unge mannen som blir fascinerad av hennes resonemang. Vem är hon att döma?