En film att minnas

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-20

Eternal sunshine of the spotless mind handlar om det som gör så ont att man vill glömma

Attans, nu gjorde jag det igen.

När vi blir äldre kommer vi att se tillbaka på de här åren och vara glada över att vi fick gå på bio under Charlie Kaufmans tidevarv. Han är manusförfattaren bakom ”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation” och ”Human nature”. Årets tankeexperiment har lika originella idéer, fler finurliga funderingar om lycka, berättat med humor.

”Eternal sunshine of the spotless mind” handlar om kärlek, om att glömma den som gjort en ont.

I filmens framtid kan man göra en operation som raderar en annan människa ur minnet.

Om detta vet inte Joel och Clementine någonting när de stöter ihop i filmens inledning.

De spelas utmärkt av Jim Carrey och Kate Winslet, som gestaltar sina rollfigurer i flera olika tidsperioder och sinnes tillstånd.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka, och det tar tid även för åskådaren att fylla i pusslet. Ibland verkar de två vara främlingar, ibland lever de i ett förhållande. Det som händer först i filmen kanske utspelar sig sist.

Vid sidan av Jim Carrey och Kate Winslet finns de anställda på företaget Lacuna, som sköter utsuddningen av en person ur minnet. Det drivs av Tom Wilkinson, med Elijah Wood, Mark Ruffalo och Kirsten Dunst som inte helt proffsiga assistenter.

På flera håll väcks känslor. På flera håll har minnen försvunnit.

Känslor känns.

Det gör ont att minnas, men det kanske gör ännu mer ont att inte ha några minnen.

”Eternal sunshine of the spotless mind” är en modig film som vågar gå på djupet, och lånar sin titel från en dikt av Alexander Pope 1717. Filmen handlar mycket om vad som utspelas i huvudet på Joel, när han kämpar för att bevara minnen och kärlek.

Sådana här filmer är bäst att se med öppet och tomt sinne, bara låta Kaufmans rika tankevärld gripa tag.

Man glömmer den inte.

Eternal sunshine of the spotless

Jens Peterson

Följ ämnen i artikeln