Drömmarna och bråken bakom Bond-låtarna

Oemotståndlig ny dokumentär om agent 007

Billie Eilish vann en Oscar för sin Bondlåt.

KRÖNIKA. Jack White hade mer eller mindre förlikat sig med att hans Bondlåt var allmänt avskydd. Tills Prince upplyste honom om att han gillade den.

Purfärska dokumentären "The sound of 007" är en oemotståndlig resa genom 60 år av musik för agenten med rätt att döda.

Födelsedagen firades på onsdagen, bland annat på Twitter där brittiska flottan hyllade sin mest berömda officer. Det var på det datumet, 5 oktober 1962, som den första James Bond-filmen hade premiär.

Så lämpligt då att nu finns dokumentären "The sound of 007" tillgänglig på Amazon Prime, en 88 minuter lång färd genom film- och musikhistorien där vi med hjälp av arkivmaterial och nyinspelade intervjuer får (nästan) hela historien om låtarna och vilken roll som kompositörerna har spelat, särskilt John Barry.

John Barry med ett brittiskt filmpris 2005.

Det är ju tack vare honom som Monty Normans ursprungliga musiktema blev en klassiker. Det sitter minst lika mycket i arrangemanget som själva melodislingan. Det förstnämnda kunde inte Norman få till, medan Barry använde sina färdigheter i jazz för att dra upp tempot och lägga till en aura av sex och spänning.

Avskydde ”Moonraker”

Det blev ytterligare tio Bondfilmer för John Barry, vilket bland annat inkluderade ett samarbete med Shirley Bassey som var så starkt i "Goldfinger" och "Diamantfeber" att hon gick med på att även spela in "Moonraker", trots att hon avskydde låten.

Det var först under samarbetet med Duran Duran som Barry började tröttna. Han hade sin disciplin, bandet hade ingen alls. Visst blev "A view to a kill" en enorm hit 1985 och en nytändning för Bondlåtar i allmänhet efter några såsiga Sheena Easton- och Rita Coolidge-insatser... men Barry visste att han behövde gå vidare i karriären. Även om det nu blev en sista insats i ”Iskallt uppdrag”, tillsammans med a-ha.

Madonna och drottning Elizabeth II vid premiären av ”Die another day” 2002.

Dokumentären visar hur Bondmusiken aldrig har stått stilla utan testat nya gränser. Somliga av dem talas det tyst om; Madonna och hennes skevt skramliga "Die another day" ignoreras.

I andra fall, som det med Jack White, konstaterar artisten att det ändå var värt att ta ut svängarna. Även om han fick mest skit för det.

En ny generation representeras av Billie Eilish, 20, som tillsammans med brodern Finneas O'Connell skrev förra Bondlåten "No time to die", en insats de belönades med en Oscar för. I "The sound of 007" talar de med värme om vilken dröm det var att få göra en Bondlåt. Det spänner verkligen över generationer; det är många artister i filmen som säger samma sak.

Rosenrasande på grund av snusket

Filmen är snyggt paketerad och innehåller många roande historier om hur låtarna blev till, som den om hur Bondproducenten Harry Salzman blev rosenrasande när han insåg hur snuskig texten till ”Diamonds are forever” var.

Kanske hade vi velat se några fler bekanta ansikten, som Pierce Brosnan, Timothy Dalton och George Lazenby, nu när Daniel Craig ändå får så pass stort utrymme i dokumentären.

Men vi ska inte bli alltför giriga. Det svänger om ”The sound of 007”.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.