Publicerad:

Berörande skildring av förbisedd artistkarriär

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Kenta Gustafsson på scen i Kungsträdgården i Stockholm 1997.
Foto: Pressbild
Kenta Gustafsson på scen i Kungsträdgården i Stockholm 1997.

FILMRECENSION Dokumentären om Kenta Gustafsson är tydligt ett indieprojekt men ”Kenta lever” lyckas ändå måla en berörande bild av en lite förbisedd karaktär i svensk musikhistoria.


Kenta lever
Regi: Tony Labidi, Dick Billborn, Johan Holtzberg


DOKUMENTÄR Vi känner främst Kenta Gustafsson från Stefan Jarls ”Modstrilogi”, ett yvigt melodifestivalframträdande i ekivok t-shirt 1980 och den eviga Hammarby-hymnen ”Just i dag är jag stark”.

Men vännen och bandmedlemmen Tony Labidi ville visa upp människan, och inte minst musikern, bakom den ruffiga publika bilden. Så han började följa och filma Kenta inför en comebackspelning i Kungsträdgården 1997, i vardagen, på repetitioner och jam och under intervjuer med bland andra Aftonbladets Tore S Börjesson och DN:s Po Tidholm.

Kenta gick bort 2003, blott 54 år gammal, men Labidi fortsatte filma och prata med kompisar, producenter och artistkollegor som Björn Dixgård, Dogge Doggelito och Janne Schaffer om den urstockholmske arbetarklassångarens betydelse.

Först i fjol hade filmen premiär, på en biograf i Tumba, och nu får den en lite bredare lansering.

”Kenta lever” är ett semiprofessionellt indieprojekt, vilket ofrånkomligen märks i såväl bild och ljud som dramaturgi och redigering.

Samtidigt är det en en film gjord med stor kärlek. På ett bitvis väldigt berörande sätt lyckas den fånga en befriande rättfram, lite blyg och i varje läge positiv människa som alltid sjöng från hjärtat, både när han tolkade Strindberg och skildrade livet hemma i Jakobsberg.


Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: