Publicerad:
Uppdaterad:

Förtjusande feelgood med värdig Lassgård

Så bra är ”Min pappa Marianne”

Av: Karolina Fjellborg

Publicerad:
Uppdaterad:
Hedda Stiernstedt och Rolf Lassgård i ”Min pappa Marianne”.
Foto: Nordisk Film.
Hedda Stiernstedt och Rolf Lassgård i ”Min pappa Marianne”.

FILMRECENSION Man undrar aldrig hur det ska gå i ”Min pappa Marianne”, om en far-och-dotter-relation som sätts på prov när pappan kommer ut som kvinna. Men vägen till det självklara slutet är oerhört vinnande.


Min pappa Marianne
Regi Mårten Klingberg, med bl a Rolf Lassgård, Hedda Stiernstedt, Lena Endre, Klas Wiljergård, Nour El-Refai, Kajsa Ernst, Ralph Carlsson och Vilhelm Blomgren.


DRAMAKOMEDI När en film lyckas förföra en svårt, trots att man noterar att manuset följer en förutsägbar mall och vägrar att ta några risker. Den känslan är total i Mårten Klingbergs ”Min pappa Marianne”, som tack vare vältajmad humor, en varm och respektfull ton och skådespelare som verkligen lyfter materialet är mycket svår att värja sig mot, även för den som, åtminstone i teorin, hade föredragit färre väl beprövade grepp och lite mer komplexitet.
Ester Roxbergs självbiografiska bok ”Min pappa Ann-Christine” ligger till grund för den här historien om en far-och-dotter-relation som sätts på prov när pappan efter nästan ett helt liv som en till synes helt vanlig karl bestämmer sig för att äntligen släppa ut sin inre kvinna, som han har gått och burit på sedan barndomen.
Hedda Stiernstedt spelar 28-åriga Hanna. En småstrulig, typiskt romcom-aktig karaktär som efter att ha gått på pumpen vad gäller både journalistkarriären och kärleken lämnar Stockholm för att med svansen mellan benen ta ett sommarjobb på den lokala nyhetsredaktionen och flytta in hos sina föräldrar i den småstad (Alingsås) hon svor att aldrig komma tillbaka till.
Hon känner ganska direkt att det är någonting som inte riktigt är som vanligt hemma hos mamma (Lena Endre) och pappa (Rolf Lassgård), och efter ett tag släpper trygga pappa Lasse, som arbetar som präst, bomben: Han har under en längre tid klätt sig i kvinnokläder och varit Marianne innanför hemmets fyra väggar, och nu vill han börja leva som henne även offentligt.
Hanna försöker ta nyheten med behärskning och förståelse. Men i kombination med förnedrande uppdrag på jobbet och gamla väninnor som provocerar med sin präktighet och sitt ständiga bebissnack blir tanken på att Alingsås snart kommer att sjuda av skvaller om Marianne för mycket för Hanna, som tar avstånd från sin pappa och gräver ner sig i självömkan.
Man undrar aldrig hur det kommer att sluta, men vägen till det självklara slutet är oerhört vinnande – både som familjeporträtt med en twist och charmigt hatkärleksbrev till småstaden. Lassgård är värdig, trovärdig och dämpad som Marianne, och har ett fint samspel med Stiernstedt, som visar sig vara som klippt och skuren för den här genren.

Även på birollssidan är det många fina insatser, och allra bäst är Klas Wiljergård som Hannas bror. En sarkastisk jättebebis som fortfarande snyltar på sina föräldrar och dyker upp i den ena illasittande ironiska t-shirten efter den andra.
Om ”Min pappa Marianne” verkligen är filmen som ämnet kräver kan diskuteras. Men som bred, varm och ogenerad feelgood om att våga, och få, vara den man är, levererar den alldeles förträffligt.


”Min pappa Marianne” har biopremiär den 21 februari.

Se det här också: En annan familj som måste ses är den i Bong Joon-hos fyrfaldigt Oscarsbelönade ”Parasit”.


Visste du att... Mårten Klingberg tidigare har gjort filmen ”Cockpit”, om en man (Jonas Karlsson) som börjar klä sig i kvinnokläder av yrkesrelaterade skäl?


Just nu... är Hedda Stiernstedts nästa filmprojekt Tomas Alfredsons Jönssonligan-reboot ”Se upp för Jönssonligan”, som kommer senare i år.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: