Han hittade musiken för Clint Eastwoods skoningslösa blick
Clint Eastwoods skoningslösa blick i en spaghettiwestern. Hur hittar man den rätta musiken för det?
Den utmaningen skulle hålla vilken kompositör som helst vaken på nätterna. Men Ennio Morricone satte inte bara melodislingan, utan bröt även ny mark.
Det är få filmmusikkompositörer förunnat att åka på turné världen runt och locka en stor publik. Det är inte den typen av filmarbetare som fotograferna ropar efter på röda mattan. Men det finns några få som lyckas få ett enormt genombrott. Under det senaste decenniet turnerade Ennio Morricone flitigt.
I januari 2019 såg jag honom i Globen. En liten tunn farbror gick med bestämda steg fram till orkestern, som bestod av 200 musiker och artister, bugade för publiken och satte sig ner på en bekväm stol. Sedan började magin. Han lät musiken tala för sig, där fanns inget behov av fyrverkerier och mustiga anekdoter som kollegan Hans Zimmer brukar bjuda på. Men de toner som Morricone dirigerade fram ur musikerna hade ett enormt känsloliv.
Han föddes i Rom 1928, son till en trumpetare och en textilarbetare. Han fick en formell musikutbildning, en tid då han lärde sig spela trumpet men också körmusik, något som skulle dominera hans filmmusik. På ett tidigt stadium visade han en naturlig fallenhet för att komponera musik. Samtidigt var han även en skicklig fotbollsspelare och kunde ha haft en framtid där, men till sist valde han bort sporten.
Samarbetade med berömda artister
Morricone provade på jazz, klassiskt och pop i början av karriären och återvände till olika genrer. Han experimenterade gärna, blev berömd för improvisationer. Under karriären samarbetade han med berömda artister som Paul Anka, Demis Roussos, Pet Shop Boys, Sting, k d lang och Zucchero.
Men det var musiken till Sergio Leones spaghettiwesterns som verkligen satte honom på kartan. Ironiskt nog var det bristen på pengar under inspelningen som ledde fram till den speciella stilen, med visslingar, piskrapp, pistolskott, munspel, körer och gitarrer. Det fanns inte pengar för att spela in musiken med en traditionellt stor studioorkester. Mycket av musiken spelades in före filmerna. Orsaken till varför en del scener är så långa i ”För en handfull dollar” (1964), ”För några få dollar mer” (1965) och ”Den gode, den onde, den fule” (1966) är för att Leone inte ville avbryta Morricones musik.
Den blev så berömd att enskilda spår på hans soundtrack fick egen, ikonisk status. Som mäktiga ”The ecstasy of gold” från den sista filmen i dollartrilogin, många år senare tolkat av Metallica för en hyllningsskiva. Mycket av filmmusiken som Morricone skrev hamnade på topplistor, bland pop- och rocklåtar.
Extremt flitig
Succéerna fortsatte, först med Leones ”Harmonica – en hämnare” (1968), sedan med Hollywoodkarriär. Morricone var extremt flitig och vägrade bli förpassad till en filmgenre. Han var så mycket mer än bara westerns. Han skrev storartad musik till den nästan dokumentära politiska thrillern ”Slaget om Alger” (1966), lyfte spänningen i Brian De Palmas fantastiska gangsterfilm ”De omutbara” (1987) och gav oss hjärtsnörp med den berörande musiken till ”The mission” (1986). Det var en film han kände att han borde ha vunnit en Oscar för (”ren stöld” som han sa till The Guardian i en intervju 2001). 1984 skrev han återigen minnesvärd musik för Sergio Leone, då för ”Once upon a time in America”.
Hans hustru, Maria Travia, som han var gift med sedan 1956, bidrog också till Morricones musik, inte minst ”The mission”.
En av de Hollywoodprofiler som dyrkade Morricone var Quentin Tarantino. När han slutligen övertalade maestron att skriva musiken till ”The hateful eight” (2015) gav det Morricone en Oscar. Det var inte hans bästa insats, men perfekt just för den filmen och ett härligt utropstecken att avsluta karriären med.
Jag vet inte vem som sköter begravningen av Ennio Morricone. Men om inte kyrkan i Rom fylls av ”On earth as it is in heaven” från ”The mission” när de sörjande lämnar ceremonin, är det någon som har gjort fel.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.