Klassiska toner – och klassiska glastak
Publicerad 2021-10-21
FILMRECENSION Christina Olofson följer upp sin dokumentär ”Dirigenterna” från 1987 med ”Call me Madame Maestro”.
Vad har hänt på jämställdhetsfronten i den klassiska musikens värld, efter drygt 30 år och metoo?
Call me Madame Maestro
Regi Christina Olofson, med bl a Kerstin Nerbe, JoAnn Falletta, Victoria Bond, Cayenna Ponchione-Bailey, Marit Strindlund.
DOKUMENTÄR 1987 träffade Christina Olofson ett antal kvinnor som tagit sig förbi, eller i alla fall försökte ta sig förbi, den klassiska musikvärldens kanske allra mest ogenomträngliga manliga bastion i dokumentären ”Dirigenterna”.
I ”Call me Madame Maestro” återvänder hon till samma värld. Vad har förändrats, efter mer än 30 år, och metoo? Och vad har inte förändrats?
Intervjuer dels med några av de vägröjare som var med i den första filmen (svenska Kerstin Nerbe och amerikanskorna JoAnn Falletta och Victoria Bond) och dels med yngre förmågor som är i början av eller mitt i sina karriärer, varvas med scener ur repetitioner och utbildningar.
Det handlar om tystnadskultur, trakasserier och glastak som ännu inte är spräckta, om att motarbetas, inte få bära byxor, och om att alltid behöva vara bättre än manliga ”mycket stora medelmåttor”. Men också om konsten, passionen och kraften i musiken, och om förebilder som har inspirerat och öppnat dörrar som tidigare har varit stängda.
Vissa citat, som ”arkitektur är frusen musik”, ”inga svarta människor i orkestern” och ”maestromyten är död”, får ligga en stund som röd text i bilden, som för att hinna smälta in.
Det senare, om den förmodat döda maestromyten, sägs av Stefan Forsberg, som är chef för Konserthuset i Stockholm och verkar vara väldigt stolt över att ”driva en jämställd repertoar”. I alla fall tills han får frågan när en svensk kvinna ska dirigera hos honom nästa gång – och han gör ett fruktlöst försök att hitta ett namn i programmet.
Ridå?
”Call me Madame Maestro” har biopremiär den 22 oktober.