Skratten avväpnar Adolf Hitler på bio
Jojo rabbit är del av en fin gammal tradition
KRÖNIKA. När man gör en komedi om Hitler och får Mel Brooks välsignelse?
Då sluts en fin gammal cirkel.
Förra veckan steg den 93-årige regissörsveteranen upp på scenen under det amerikanska filminstitutets prisutdelning. Den nyzeeländske kollegan Taika Waititis Hitler-satir ”Jojo rabbit” har blivit en av säsongens mest omdiskuterade filmer.
– Taika Waititi bad inte om min tillåtelse att använda Hitler, och det gjorde inte Quentin Tarantino heller i ”Inglourious basterds”, sa Brooks med glimten i ögat och fortsatte sedan att hylla ”Jojo rabbit”.
Det är så det känns i alla fall: Mel Brooks äger begreppet ”Hitlersatir” och har gjort det sedan den klassiska komedin ”Det våras för Hitler” (1967). ”Jojo rabbit” har inte varit någon prismagnet och det är fortfarande många som tycker direkt illa om den, men när en hollywoodsk kunglighet som Brooks ger sitt godkännande är det inte en nackdel.
Tog fart 1940
Mel Brooks var förstås inte först ut med att håna ”den böhmiske korpralen” på film. 1940 tog det fart rejält, med komikertrion Three stooges som gjorde flera kortfilmer (den första hette ”You nazty spy!” och följdes skojfriskt nog av ”I’ll never heil again”).
Det här var samma år som Cary Grants tidningsredaktör fick ett utbrott i en berömd scen i klassikern ”Det ligger i blodet” och beordrade att nyheter om Hitler ska publiceras på seriesidan.
Men framför allt var det Charlie Chaplins ”Diktatorn” som dominerade på bioduken, där komikern spelade två roller: en judisk barberare och diktatorn Adenoid Hynkel.
Likheterna med en annan ”AH” var slående och enligt Chaplins son ska komikern ofta ha funderat på vad han hade gemensamt med Hitler. Födda samma år och månad under fattiga omständigheter. Vissa fysiska likheter. ”Tänk bara, han är galningen och jag är komikern. Kunde ha det ha blivit tvärtom?”, ska han ha frågat sig.
Avslöjanden efter kriget om hur pass omfattande Förintelsen var borde kanske ha pensionerat Hitler som komisk figur för gott. Ändå dök han upp igen – bokstavligt talat i den tyska filmen ”Han är tillbaka” (2015) där en nyvaken Hitler blir ett Youtube-fenomen.
Något är fel när vi inte kan skratta
Mel Brooks budskap om att det måste gå att skratta åt tyranner har satt sig genom decennierna. Det är när vi inte kan skratta åt Hitler som något är fel.
Det är väl också en anledning till att Ricky Gervais monolog, med referenser till såväl Jeffrey Epstein som Förintelsen, fungerade så väl på Golden Globe-galan. Skratt avväpnar det mörka. Vi behöver det.
3 biofavoriter
- Johan Ulveson, ”En del av mitt hjärta”
- Daisy Ridley, ”Star wars: The rise of Skywalker”
- Song Kang-ho, ”Parasit”
Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.