En omistlig David Bowie-upplevelse
”Moonage daydream” är en audiovisuell tripp in i den världsberömda stjärnans liv
Publicerad 2022-09-16
Moonage daydream
Regi Brett Morgen, med David Bowie, Mick Ronson, Dick Cavett
FILMRECENSION. ”Moonage daydream” är en audiovisuell upplevelse som ingen med det minsta intresse för David Bowie bör missa.
DOKUMENTÄR. Titeln kommer förstås från en klassisk David Bowie-låt men känns vald med största omsorg.
”Moonage daydream” verkligen både låter och ser ut som en moonage daydream. Långt ifrån en traditionell dokumentär, inga nygjorda intervjuer med centrala personer ur Bowie-historien utan istället ett 140 minuter långt flöde av filmklipp, livemusik, gamla tv-intervjuer, konst, hemvideor och kalejdoskopiska visuella effekter.
Regissören Brett Morgen, känd för Kurt Cobain-filmen ”Montage of heck”, har som första filmare fått obegränsad tillgång till Bowies privata arkiv.
Den som saknar grundkursen ges inte så mycket att hålla sig i, väldigt lite av det som visas förklaras eller förtydligas.
Även om det finns en framåtrörelse i berättelsen – från ”Ziggy Stardust”-hysterin i 70-talets början över de mörka kokainåren i Los Angeles, den kreativt helande Berlin-tiden, det tidiga 80-talets succéår fram till det tidiga 90-tal när sångaren mötte Iman och tillät sig att landa i kärleken – kastar sig Morgen konstant fram och tillbaka i kronologin för att dra linjer och hitta kärnan i Bowies artisteri.
Den strandade astronauten Major Tom länkas ihop med den på flera sätt minst lika alienerade superstjärnan som sjöng ”Let’s dance” på fotbollsarenor. ”Station to station”-erans mörka symbolik som går igen i Johan Rencks video till stora finalnumret ”Lazarus”.
Det är ett ambitiöst och men icke desto mindre briljant grepp.
Dessutom en synnerligen ”bowiesque” metod. Tankarna går till den ”cut up”-teknik som Bowie själv lånade av William Burroughs och gick ut på att klippa sönder texter för att para ihop ord och meningar på nya sätt.
Löpande genom filmen deklarerar Bowie i rollen som berättare vikten av ett ständigt andligt sökande, liksom att alltid våga sig så långt ut att man inte riktigt bottnar för det är där intressant konst kan uppstå.
Morgen tillåter sig dessutom, befriande nog, att strunta i all form av redovisningsplikt. Han gräver djupast där det verkligen glöder, i det 70-tal som tvivelsutan var Bowies viktigaste tid. De sista 25 åren av karriären glimtar mest till här och där. Och låtarna är långt ifrån bara de största klassikerna.
Som gammalt fan har jag redan sett mycket, men långt ifrån allt och aldrig så här, i digitalt nyputsad glans.
”Moonage daydream” är helt enkelt en omistlig David Bowie-upplevelse.
Filmen visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.