Filmen kan bli en mardröm för Netflix
Stjärnregissörens ”Bardo” är mustig men småtrist
Publicerad 2022-11-18
Bardo, en osann berättelse om en handfull sanningar
Regi Alejandro G Iñárritu, med Daniel Giménez Cacho, Griselda Siciliani, Ximena Lamadrid, Iker Sanchez Solano.
FILMRECENSION. En drömliknande film som riskerar att bli en mardröm för Netflix.
DRAMA. Alejandro Gonzalez Iñárritu är inte bara en av tidernas mest svårstavade regissörer (för att få till hans efternamn krävs en avancerad tangentbordsprocedur), utan även en av de mest hyllade. Karln har inte gjort ett snedsteg sedan debuten med ”Älskade hundar” i Mexiko 2000.
I filmer som ”Babel” och ”21 grams” bröt han upp kronologin i sitt berättande på ett mycket skickligt sätt. Den Oscarsvinnande ”Birdman” såg ut att vara filmad i en enda tagning. Min favorit ”The revenant” är ett magnifikt bildfyrverkeri. Men regissören är också oerhört bra på att beröra, som i ”Biutiful” med Javier Bardem.
Förr eller senare kommer dagen då framgångsrika filmskapare blickar inåt och försöker få till ett slags bokslut, ett epos som förenar kärleken till film med personliga minnen. ”Bardo” är Iñárritus osanna berättelse om en handfull sanningar.
Titeln är ett buddhistiskt begrepp som beskriver tillståndet mellan död och återfödelse. Det låter onekligen som ett drömlikt tillstånd och det är precis den effekten som regissören är ute efter här.
Omtumlande resa
Huvudpersonen Silverio Gama (Daniel Giménez Cacho) är en beundrad mexikansk journalist och dokumentärfilmare som sedan 15 år huvudsakligen är verksam i Los Angeles där han bor med sin fru och tonårsson; dottern bor i Boston. Nu återvänder han till Mexiko för att ta emot ett pris och det blir en omtumlande resa, inte minst i det inre.
Om det låter bekant så är det för att ”Bardo” är ett typiskt exempel på den självbiografiska filmgenre som Iñárritu har gett sig på. Här har vi en firad konstnär som med enorma talanger och ekonomiska tillgångar synar sig själv och sitt ursprungsland.
Det är läckert, mustigt, rikt på symboler och med ett foto av skicklige veteranen Darius Khondji som blir till filmens största tillgång. Kameran flyter stadigt och målmedvetet fram; bilderna är maxade för just en bioupplevelse.
Filmen ser ut att vara fotograferad av Iñárritus tidigare, briljante, medarbetare Emmanuel Lubezki, så man får konstatera att regissörens vision sitter stadigt genom projekten.
Hoppar hejvilt mellan teman och fantasier
Ambitionerna är lika maxade. Iñárritu vill berätta om Mexikos historia, relationen till USA, hur det känns att vara en invandrare i det landet, om än en mycket privilegierad sådan. Han hoppar hejvilt mellan sina teman och drömlika fantasier och minnen.
Ibland kryper tristessen fram. Ingenting fastnar på riktigt, trots snygga bilder och enskilda uppseendeväckande stunder som en svettig dans till David Bowies a cappella-version av ”Let’s dance”.
En av regissörens bästa vänner och kollegor är Alfonso Cuarón, som fick till ett mästerverk med sin ”Roma”, även den för Netflix. Där klickade allt i en perfekt harmoni mellan bilder, känslor och mexikansk historia.
”Bardo” riskerar i stället att bli en huvudvärk för Netflix. En kvalitetssatsning där streamingtjänsten troligtvis tänker sig att ett bristande kommersiellt intresse ska kompenseras med priser och kritikerhyllningar.
Att döma av det svala mottagandet på Venedigs filmfestival i augusti kanske det inte blir så mycket av det sistnämnda.
Filmen har biopremiär idag, 18 november, och finns på Netflix från 16 december.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.