Actionladdad och rolig uppdatering

Publicerad 2014-09-26

Ella Lemhagen har fört ”Pojken med guldbyxorna” in i nutiden.

äventyr Tiden går. När man i dag ser om Leif Krantz tv-serie ”Pojken med guldbyxorna” – efter Max Lundgrens (1937–2005) prisbelönta bok – från 1975, känns det nästan som att hela berättelsen går i slow-motion. Den må vara hur mycket svensk tv-klassiker som helst och Harald Hamrell, då i nedre tonåren, må vara hur gullig som helst i titelrollen, men i dag går det undan på ett helt annat sätt i filmer och tv-serier riktade till barn och ungdomar.

Mina barn gick inte alls igång på berättelsen, trots att de såg, eller började titta, precis när de var i rätt ålder.

Därför kommer det knappast som någon överraskning att Ella Lemhagen på ett smart sätt har moderniserat historien till vår tid, vårt samhälle, våra livsstilar, och sedan gjort actionladdad äventyrsfilm av alltihop.

Huvudpersonen Mats (Lukas Holgersson) tvingas motvilligt att flytta ihop med pappan (Shanti Roney), normalt bor han med sin mamma. Pappan är frilansjournalist och har ont om pengar – som de flesta med det yrket i nuvarande tidningskris.

När Mats hittar ett par magiska byxor som sprutar sedlar i allt högre valörer ur högerfickan, förändras hans och kompisarnas (Olle Krantz, Nina Sand) liv över en natt. De kastar sig in i en hejdlös lyxkonsumtion med prylar och limousinefärder. Tv-nyheterna börjar rapportera om märkliga pengatransaktioner. Under ledning av en ihärdig kvinnlig polis (Annika Hallin) börjar jakten på dem som hotar att stjälpa hela den svenska bank- och finansvärlden. Här finns förstås också en skurk (Kurt Ravn), som driver ett vapenexportföretag och som har ett förhållande till guldbyxorna som han inte tänker ge upp. Och här finns också en moral, så småningom inser ungdomarna att de kanske kan göra gott för alla pengar i stället för att bara roa sig själva …

Ella Lemhagen har alltid varit suverän på att locka fram det bästa hos barnskådespelare. Shanti Roney gör mycket av sin biroll som pappan.

För målgruppen – och trots 11-årsgräns så kan jag inte tänka mig annat än att barn från 7-årsåldern verkligen kan se filmen också – är ”Pojken med guldbyxorna” fartfylld, spännande och rolig underhållning.

Jan-Olov Andersson

Följ ämnen i artikeln