Sämre kan det inte bli, SVT

Benjamin Ingrosso och Mariette gick direkt vidare till final.

MALMÖ. Saker som jag aldrig trodde att jag skulle skriva, del 4536:

Tack, David Lindgren.

Men annars är årets upplaga av Melodifestivalen hittills ett mycket torrt och dåligt skämt.

Det positiva först:

Mariette och Benjamin Ingrosso.

De två bästa låtarna och numren gick direkt till final.

Resten av bidragen finns det egentligen ingen anledning att bry sig om.

Roger Pontare är en stor och älskvärd personlighet med järnmalm i rösten, men han har haft bättre år och låtar. Och den där burleska parodin på The Ark? Dismissed? Löjligt.

Startfältet innehöll också några välkomna nyheter i tävlingen, som hiphop utan några ambitioner att bli eller vara en insmickrande schlagergimmick.

Men sedan då? Inramningen av musiken? Sketcherna? Manuset? Intronumren? Vad har hänt, SVT?

För tydlighetens skull:

Vi har gått från den kanske bästa och mest hyllade ESC-finalen i modern tid, som dessutom vann Europas största tv-pris, till Hasse Anderssons mandelkubbar och det plågsamma hjärnsläppet ”Mellolumpen”.

Avståndet i kvalitet mellan de två hållplatserna, ESC-finalen och Hasses kakor, går knappt att mäta. Om du kör bil tar det ungefär 14 år. Dina barn hinner växa upp innan du är framme. Är det värt det?
Sju manusförfattare arbetar med Melodifestivalen.

Vi tar det igen – sju. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Sju.

Har de tagit lunch sedan december? Eller hatar de tävlingen? Att Hasse Andersson tydligen ska spela snurrig och lite gammelmodig i program efter program – var det spånmötets bästa idé?

Grattis. Unna er ett glas champagne. Nej, jag insisterar. Ta två. Finns jordgubbar i frysen också.

Att titta på det torra eländet känns som att gå in i ett tomt rum med en trasig glödlampa.

Det finns en tydlig och modern riktning i själva bidragen. Och det finns en lika tydlig riktning i resten av innehållet – att vara äldre och stelare än svartvit television.

David Lindgrens övertända schlagermedley räddade visserligen programmet från den totala tråkdöden. Lindgren fick verkligen lördag i kalsongen.

Men det där påhittet att en kör sjunger ”tv-licenssången”, fast med annan text?

Någonstans måste manusförfattaren och regissören Edward Af Sillén – som underligt nog brukade få skit trots att programmen gnistrade – sitta och klappa sig på magen och skrocka förnöjt.

Det positiva är att SVT har fyra program kvar. För det kan knappast bli värre nu. Och de kan så mycket bättre. Det såg vi i fjol, det såg vi 2012 och det såg vi när Kristian Luuk var programledare, till exempel.

Om det fortsätter så här bör SVT fundera på att byta ut de aktuella manusgiganterna mot en cocker spaniel.

Ja, i kväll hade det långa stunder varit roligare om Clara Henry, Hasse Andersson och David Lindgren bara stått framför kameran och sagt ”voff”.