The Mamas skrällde men Sean Banan var bäst
LINKÖPING. The Mamas skrällde och Felix Sandman borde ha gått direkt till final.
Annars har inget förändrats sedan 2013.
Sean Banan var bäst.
En kort sammanfattning av första deltävlingens bidrag hade kunnat se ut så här:
1. Bra. 2. Ok? 3. Mjo. 4. Ok. 5. Jahapp. 6. Ehm. 7. Bingo!
Enda skrällen, och den var så hög att någon måste ha rökt något olagligt, var väl att Felix Sandman inte gick direkt till final. I stället tuffade The Mamas fram och sjöng sig till Friends arena tillsammans med rullbandets svenska mästare, Robin Bengtsson.
Att just Sandman missade var oväntat och orättvist. Men precis som förra gången, när han tävlade med balladen ”Every single day”, får han kvala och jäsa färdigt ett tag först. Den här gången i Eskilstuna. Och förra gången innebar den resan att han till slut kom tvåa.
Det är för tidigt att börja prata om Eurovision Song Contest i Rotterdam. Vi vet inte hur motståndet låter eller ser ut. Men i just det fallet lutar Sveriges trend neråt. Jurygrupperna älskar våra välregisserade konceptnummer, men publiken vill höra något annat.
Det är inte alls säkert att Sandmans välgjorda musikvideo skulle slå i Holland. ”Boys with emotions” riskerar i stället att bli en repris av Benjamin Ingrossos ”Dance you off”. The Mamas står för något annat. Rösterna är den stora och enda specialeffekten.
De gå långt i den kommande svenska finalen, vad som än händer under resten av tävlingen. Det kändes i alla fall så under deras segerversion i Linköping. Den responsen kommer knappast många andra att få i år.
Om Melodifestivalen enbart handlade om musik skulle krönikan sluta exakt nu. Punkt. Men det är antagligen enda tv-programmet där även programledare, manus och humorn engagerar.
För att inte tala om den ständiga frågan: var det verkligen rätt person som intervjuade artisterna i Green room?
Första avsnittet var en slät kopp kaffe. SVT, och public service över huvud taget, befinner sig på minerad mark sedan flera år. Institutionen ifrågasätts och attackeras från alla möjliga politiska håll och kanter. Dess existens och innehåll granskas brutalt. Risken med det är att kanalens stoltaste och största program blir ängsligt, tandlöst och totalt friktionsfritt. Mest för att ducka kontroverser, debatter och ideologiska bråk.
Och visst tassade premiären i Linköping på tå. Första programmet brukar, i tävlingens moderna skepnad, mest finnas till för att testa produktionen. Ett sorts genrep inför de kommande fem veckorna. De tre nya programledarna är bra, en trio av trygghet, men behöver också mer än ett program för att hitta sina roller, kemin och tajmingen.
Det finns ett annat växande problem. Det är inte akut ännu, men det kan påverka allting på längre sikt.
SVT är bra på att förvalta ett programformat, men de börjar bli märkligt svaga på att överraska och presentera nya grepp. Musiken går åt samma håll. Den är ofta mer formelbaserad än originell.
Premiären levde på en mellanakt som åter igen bevisade att Sean Banan inte bara är kung i det här sammanhanget. Han är king.
Med sitt korta inhopp fick han symbolisera en underhållande och larvig dårskap som knappt syns i tävlingen längre.