Winnerbäck en hemvändande hjälte

Publicerad 2018-06-30

KONSERT Bruce Springsteen i New Jersey, Håkan Hellström i Göteborg… Lars Winnerbäck i Linköping.

Här är han så mycket lokalklenod man kan bli i en mellanstor svensk stad.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Lars Winnerbäck
Plats: Linköping Arena. Publik: 13 072. Längd: 2 timmar. Bäst: När supportakten Lisa Ekdahl kommer in för den dragspelsprydda svenskchansonen ”Om du lämnade mig nu”, ”Hosianna”, samt ”Söndermarken” på hemmaplan. Sämst: Titeln ”Jag får liksom ingen ordning” är en adekvat innehållsdeklaration för låten.


LINKÖPING. I slutet av gymnasiet började det viskas om en man i orange hår.

En kasettdemo cirkulerade. Rykten om hemliga klassrumsspelningar likaså.

Lasse – ja, detta var innan han blev Winnerbäck med hela svenska folket – sjöng om Hjärter Dam, självgoda konferencierer på TV3 och att det inte var nåt äventyr att leva på KAS. En slags folkhögskoleromantisk vispunk i fullständig samklang med ett liv som kretsade kring fika med evig påtår.

Men i takt med storbolagskontrakt och grammisar sjöng Lasse allt mindre om dessa viktiga saker. Vi, de fikande punkarna, tyckte han blivit en del av etablissemanget – likt de misstrogna fans som anklagade Bob Dylan för prostitution under hans första elektriska konserter i norra England 1966 – och återgick till att lyssna på ”The shape of punk to come”.

Mitt kedjefikande jag hade nog inte gillat tanken på att Lars Winnerbäck 20 år senare skulle hålla turnépremiär i en fyrkantig fotbollsarena. Corren rapporterar om 150 personer som arbetat i sju dagar med en scen som väger 12 ton och på Stora torget är det Winnerbäckbalett.

På vägen till arenan: euforiskt picknickande på varje ledig yta, Winnerbäck-citat tryckta på cykelbanans asfalt och högtalare med hemvändarens musik. Inte sedan jag marscherade till Old Trafford Cricket Ground för att se Oasis i Manchester har jag sett på maken.

Lars Winnerbäck och hans band är placerade på arenans långsida inför en skvaligt ölpimplande publik. Fångad på storbildskärmarna i typisk svartvit gör sig den motvilliga huvudpersonen synlig på en fotbollsplans avstånd och släpper ut sin knarriga röst under den näst sista junihimlen.

I motsats till kompisen Håkan Hellströms senaste alster är Lars Winnerbäcks musik knappast skräddarsydd för arenor, även om den i bland slår ut i vissa E Street Band-excesser. Jag hävdar dock – med den melankoliska 17-åringens envishet – att det är i den vemodiga vispopen han har sin självklara styrka.

I dag är Lars Winnerbäck en av Sveriges – och Norges – mest folkkära artister. Men en sak har han cementerat sedan starten som Snoddas-punkare: sitt introverta jag. Och jag menar det i ordets finaste betydelse. Det finns i hans uttryck, hans sätt att liksom sjunga inåt på, men även i hans ovilja att äta frukost i tv.

Jag tror att det är därför han är så älskad.

Precis som fotbollsspelaren Andreas Granqvist har han en varm vanlighet som är lätt att relatera till för svårmodiga skandinaver uppväxta någonstans mellan nyponbuskar och tandläkarväder.

Rockbjörnen