Rockens svar på en ostmacka med gurka
Publicerad 2022-04-22
KONSERT Bryan Adams sjunger om att han vill vara 18 tills han dör och fyller 63 i år.
Det sista siffran märks bara i närbild.
Konserten med Kanadas mest kända jeanskille låter bättre än vad det gjorde för, tja, femton år sedan.
Bryan Adams
Plats: Avicii Arena, tidigare känd som Globen, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. Gissar på 10–11 000. Längd: Två timmar. Bäst: ”Summer of ’69”, akustiska ”When you’re gone” och gitarristen Keith Scott. Sämst: Versionen av ”Have you ever really loved a woman?” kommer inte riktigt till sin rätt här.
Det råder fotoförbud för pressen igen.
Eller rättare sagt:
Den tidning som vill ta egna bilder måste skriva på ett kontrakt som ger Bryan Adams management rätten att välja vilka bilder som exempelvis Aftonbladet ska publicera.
Det är helt horribelt. Adams pr-nissar har med andra ord ungefär samma syn på media som Donald Trump.
Men varför? Är det inte enklare att köpa en annons?
Allt, inklusive Bryan Adams, ser exakt likadant ut som förra gången. Och gången före det. Och gången före det. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Som en ishall på 80-talet
Egentligen går det att bildsätta en konsert med Bryan Adams med ett foto från vilken annan spelning som helst sedan 1984. Få, om ens någon, hade märkt någon större skillnad.
Bryan gör ett klädbyte. Efter första låten tar han av sig skinnjackan och uppträder i en svart t-shirt i stället.
Jag vet inte om det finns en nostalgisk tanke med det, men i vissa låtar är ljudmixen märkligt lik en ishall på 80-talet. En stenbumling till bas överröstar det mesta utom Keith Scotts gitarrsolon.
Tankarna går ofta till livealbumet ”Live! Live! Live!”, inspelad en regnig kväll på festivalen Rock Werchter i Belgien, 1988. En gång i tiden fanns cd:n bara på Japan-import i Sverige.
Ni som vet, ni vet. Ni andra kan lugnt scrolla vidare.
En diger hitkatalog
Bryan Adams gör ett ambitiöst set. Han och bandet river av 25 låtar på två timmar. Många världsartister kan hålla på i fyra årtionden utan att komma upp till en femtedel av Bryans hits, både vad gäller mängden och storleken på dem.
Han har dessutom låtit betydligt segare förr. Här visar kanadensaren upp en glöd, avslappnad rutin och bekymmerslös publikkontakt som inte syntes till för tio eller femton år sedan.
Han tar emot spontana låtönskningar, låter en tjomme som han döper till ”Asshole” komma upp från publiken och sjunga med i ”Somebody” och skapar en dånande ”sha-na-na”-allsång i ”Cuts like a knife”.
Visst, efter så här långa karriärer är det aldrig smärtfritt att blanda sina största låtar med nya spår som skrevs för några år sedan.
För varje ”Run to you” finns det en ”Shine a light”. Den ena är en av Sportradions största klassiker, i den andra försöker Bryan övertyga sin publik att han har en refräng genom att upprepa orden ”shine a light” fem gånger i rad.
Det blir med andra ord rätt ojämnt.
Välter inte världen, men...
All riffglad jeansrock blir inte heller lika lyckad som exempelvis ”It’s only love”. Dessutom har Adams ägnat en stor del av karriären åt kvalmiga MTV-ballader, och här kommer nästan allihop på en och samma gång, inklusive avslutade ”All for love”.
Men så har han också ”Heaven” och ”Summer of ’69”. Kärleken och jublet som fyller arenan under den där sagan om Jimmy, Jody och ”mama’s porch” är alltid lika rörande.
Bryan Adams är kanske inget mer än en ostmacka med gurka.
Det är inget som välter världen längre.
Men det kan vara rätt gott ibland.
Bryan Adams spelar i Malmö i kväll och i Göteborg på söndag.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik