Årets 30 bästa hårdrockslåtar

Sofia Bergström om 2020: ”Världen var ett dårhus”

Uppdaterad 2021-01-13 | Publicerad 2020-12-25

Eddie Van Halen dog i år. Bara ett exempel på varför 2020 var ett skitår. Men hårdrock och metal mådde alldeles utmärkt.

Det har varit ett skitår, men inte ett kasst skivår.

Pandemin har förvisso försatt livemusiken i koma, men hårdrocken ligger inte på dödsbädden.

Årets skivskörd är i allra högsta grad levande.


Det känns som att det gångna året har utspelat sig mitt i Metallicas ”Welcome home (sanitarium)”:

”Welcome to where time stands still/No one leaves and no one will/Build my fear of what’s out there/Cannot breathe the open air/Whisper things into my
brain/Assuring me that I’m insane.”

Och så vidare.

Jag talar förstås om coronapandemin, som har förvandlat hela världen till ett dårhus och försatt musik- och livescenen i konstgjord koma. Förra året oroade jag mig för ”klubbdöden”, med anledning av att mindre klubbar och spelställen hängde på en skör tråd.

Så naiv jag var.

Samhället vändes uppochner bara några få månader senare. Jag hann bara se och recensera ett dussintal konserter innan kulturlivet helt och hållet stängdes ner.

Nu är det i stället det högst reella hotet om ”kulturdöden” som håller mig vaken om nätterna. Vi musikkonsumenter överlevde en vår, sommar och höst utan festivaler och gig, och vi kommer kanske behöva förlika oss på tanken om ytterligare en vår och sommar utan livemusik.

Det är såklart en nödvändig och självklar uppoffring för sjukvården och samhällets mest utsatta. Men den stora frågan är om band, arrangörer och övriga kulturarbetare kommer att ta sig ut på andra sidan oskadda eller om de just nu tar sina sista andetag på dödsbädden. (Och det samtidigt
som 3 500 personer som inte kan kontrollera sitt köpsug tillåts leva rövare på Gekås.)

I höstas kom hoppet tillbaka när publiktaket på 50 personer höjdes till 300. Arrangörer tände till och började förbereda för konserter med sittande publik. Men sedan kom den nya publikgränsen på åtta personer som ett förlamande bakslag, med ett otillräckligt krisstöd som fjuttigt plåster på såret.

Enligt organisationen Musiksverige kommer livebranschen att förlora drygt 7,2 miljarder kronor i år – ett inkomstbortfall på 90 procent. Och det samma år som Eddie van Halen, Riley Gale (Powertrip) och Ken Hensley (Uriah Heep) dog.

Suck.

Men som tur är har kvaliteten på årets skivskörd inte tagit stryk.

En underbar uppsjö av rock, hårdrock och extrem metal har hållit oss sällskap i våra respektive hemkarantäner under de dystraste dagarna. Stort som smått, utländskt som svenskt och fullängdare som ep:s – från en myriad av subgenrer.

Precis som tidigare år har det mest spännande skett bortanför topplistor, streamingsuccéer och speltid på radio. I undergroundscenen i allmänhet och extrem metal-kretsar i synnerhet.

Eftersom jag har en maxlängd att förhålla mig till passar jag på att namndroppa Spirit Adrift, Electric Hydra, Tombs, Kvaen, Vampire, Venom Prison, Svalbard, Gaupa, Odraza, Svartkonst, Havukruunu, Konvent, Vengeful Spectre, Afsky, Novarupta, Ormskrik, …And Oceans och Havok.

(Vi kanske kan höras mejlledes eller på sociala medier om resten?)

Vi har också upplevt lika starka som otippade comebacker av AC/DC och System Of A Down. De sistnämnda lämnade gammalt groll bakom sig för att tillsammans väcka uppmärksamhet och samla in pengarna till offren i den pågående konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien.

Och Ghost fick regeringens musikexportpris och snuvade därmed akter som Robyn och Smith & Thell. Med andra ord har en hel del ljusglimtar sipprat genom mörkret som svepte in över 2020 som en stinkande miasma.

Inom en snar framtid hoppas jag att följande rad från Metallicas ”Hit the lights” kommer att stämma bättre överens med tillvaron:

”When we start to rock/We never want to stop again.”


Årets 30 bästa hårdrockslåtar


1 TUSKAGEE (ZEAL & ARDOR)
På ep:n ”Wake of a nation” uppmärksammar Manuel Gagneux Black Lives Matter-rörelsen, offer för polisvåld och rasism genom sin galet genialiska blandning av black metal, soul och blues. På just ”Tuskagee” synliggörs USA:s regerings tidigare syfilisexperiment med afroamerikanska män med smärtsam slagkraftighet.


2 DELIRIUM TREMENS (KVELERTAK)
När nya sångaren Ivar Nikolaisens punkiga stämma smyckar detta dynamiska låtarrangemang – som för övrigt för tankarna till både Burst och Mastodon – blir slutresultatet sagolikt snyggt. Missa inte heller fantastiskt fina ”Ved bredden av Nihil” från styrkeprovet ”Splid”.


3 A DRAWN OUT EXIT (DARK TRANQUILLITY)
Som jag nyligen betonade i en recension levererade Dark Tranquillity några av årets starkaste metallåtar på ”Moment”. ”A drawn out exit” är en av dem, tillsammans med ”Transient” och”Ego deception” som det också är obligatoriskt att spana in.


4 SULFUR SURROUNDING (CODE ORANGE)
Code Orange är på god väg att bli ett av metalvärldens största band. När gruppen leker och laborerar med metalcore, gothrock och industrimetal är det svårt att inte tappa hakan.


5 A GLASS FOREST (DOOL)
Holländarnas hopkock av doom och psykedelisk postrock är lika sentimentalt som starkt. Det taktfulla outrot gör mig knäsvag varje gång.


6 ANCESTRAL RECALL (EMMA RUTH RUNDLE FEAT. THOU)
Sludgegruppen Thou och singer-songwritern Emma Ruth Rundle håller varandra stadigt i handen genom mörker och melankoli i ett fängslande ljudlandskap.

7 VLEK (FLUISTERAARS)
Jag blev kär i holländarnas experimentella extrem metal redan vid första lyssningen. Tio månader senare är kärleken lika stark. Om inte starkare.


8 THE BEAUTY OF EVERY WOUND (JORDABLOD)
Black metal från Skåne är det nya svarta.


9 THIRD STONE FROM THE SUN (HUANASTONE)
Tydligen min mest lyssnade låt på Spotify i år. Lyssna på upptrappningen halvvägs in i låten så förstår ni varför.


10 SUGAR (HENRIK PALM)
Ännu ett bevis för att smutsig rock är synonymt med snuskigt bra.


11 AS WE SERVE THE MASTERS PLAN (KVAEN)
Majestätisk och mästerlig black metal från svenska stjärnskottet Jakob Björnfots debutalbum ”The funeral pyre” under Kvaen-flagg.


12 BONE FURNACE (TOMBS)
Det är fortfarande något magiskt med Tombs monotona melodier.


13 LAND OF DARKNESS (SERPENT OMEGA)
Kombinationen av Urskogrs demoniska stämma och skitig sludge (med omnejd) är lika sagolik som skrämmande.

14 NERO ORDER (WITCHSKULL)
Man skulle kunna tro att AC/DC står för Australiens starkaste rockbidrag i år, men det är faktiskt stonertrion Witchskull som kammar hem den vinsten.


15 INTERFACE WITH THE INFINITE (HAVOK)
Havok bjuder upp till allehanda thrash-röj.


16 CURSE OF OSIRIS (TESTAMENT)
När thrash-tungviktarna flörtar med black metal är fjärilarna i magen ett faktum.
17 GUTTER FEELING (MAGGOT HEART)
Inget ramar in år 2020 som en smutsig och störtskön rockdänga om att ligga raklång i rännstenen. Gitarristen och sångaren Linnéa Olsson säger som det är i sitt Maggot Heart.


18 FALLEN TORCHES (MASTODON)
Jag hade föredragit ett helt nytt album från Mastodon i år, men det går inte att förneka att detta originalspår från samlingsalbumet ”Medium rarities” är oemotståndligt.


19 DECAY (LIK)
Liket lever! Det svenska dödsmetall-vidundret går från klarhet till klarhet. En fjäder i hatten för det snygga strösslandet av Iron Maiden-influenser i riffen.


20 PURITAN MASOCHISM (KONVENT)
Det slår gnistor när danska dödsdoom-uppstickaren Konvent sparkar patriarkatet stenhårt i skrevet.


21 MISDEEDS OF FAITH (WINTERFYLLETH)
Till och med adjektivet ”storslaget” känns som en underdrift när det kommer till det mesta av materialet på ”The reckoning dawn”.


22 SONG FROM A MOURNING DOVE (BLUES PILLS)
”Holy Moly!” är namnet på den svenska rockgruppens senaste skiva men också min omedelbara reaktion när jag hörde den här låten för första gången.


23 SERAFIM (VAMPIRE)
Som jag poängterade i en spellista tidigare i år så är svenska Vampire lika pålitliga som en ostmacka. Det slår liksom aldrig fel.


24 IN THE GREAT WAR OF NOTHING (OVER THE VOIDS…)
Soloprojektet från den polska musikern The Falls (Ashes, Mgla med flera) är en dunkel djupdykning i mörker och mystik.


25 FUCK THE FACTOID (NAPALM DEATH)
Världen vore en bättre plats med personer som Shane Embury och Barney Greenway i politiskt styre.


26 THE LINK IS DEAD (DEFTONES)
Nyfikenhet, nytänk och nyanser gjorde Deftones till en kraft att räkna med även i år.


27 LOWBORN BASTARD (ESHTADUR FEAT. RICHIE BROWN)
Colombianska Eshtadur kör så det ryker – och lämnar både förödelse och fascination efter sig.


28 KOLL MED BILEN - DEL 1 (VARDE)
Jag kan inte för mitt liv förstå vad låten handlar om (kan det vara besiktningspropaganda?). Snuskigt bra är den i alla fall.


29 CRIMSON (HYMN FEAT. KONGH)
En minst sagt härlig hymn från den norska doomduon.


30 EVERYTHING I SAY (CRIPPLED BLACK PHOENIX)
Experimentell rock som borde egga dig till extas.