Mattias Alkberg är fylld av ilska och omsorg
Uppdaterad 2021-04-06 | Publicerad 2021-04-02
”Häxor” är Mattias Alkbergs mest konceptuella album hittills. Ur ett kvinnligt perspektiv skildrar han omsorgsfullt livet i en patriarkal värld.
Mattias Alkberg
Häxor
Teg Publishing/BD Pop
ROCK Frågor som rasism, klass och segregation brukar löpa som en röd tråd i allt som Mattias Alkberg gör. Få artister har som han låtit kampen mot sociala orättvisor få ta lika stor plats som själva musiken.
Men ”Häxor”, Alkbergs totalt trettionde album om man räknar med de han gjorde i banden The Bear Quartet och Södra Sverige, är hans mest konceptuella verk hittills. Genom tio låtar sjunger han om livet i en patriarkal värld ur perspektivet av olika kvinnor, mer specifikt de kvinnor som funnits i hans närhet.
Att han den här gången har valt att gå i någon annans skor beror till stor del på metoo-rörelsen och frustrationen över att den har resulterat i fler förtalsdomar än våldtäktsdomar.
Självklart hade det enkelt kunnat bli både löjeväckande och approprierande av Alkberg att skriva ur ett kvinnligt perspektiv. Hur sjunger man övertygande om någonting som man själv aldrig har behövt uppleva?
Men det låter uppenbart att Mattias Alkberg har lagt ned hjärta och själ för att förstå. Han berättar så nyanserat att det aldrig kan bli banalt och det handlar om allt ifrån moderna häxjakter och jakten på upprättelse till rädslan i att behöva gå hem själv på natten.
I vemodiga och nästan sakrala ”All skräck väck” berättar han en mörk historia om raggarbilar och pepparsprej.
Den 52-åriga Luleåmusikern har hunnit släppa en rad utmärkta album under karriären men lyriken har väldigt ofta tenderat att överglänsa musiken. Här kompletterar de i stället varandra. Alkberg låter betydligt argare än vad han gjorde på den tämligen snälla föregångaren ”Bodensia”. Den funkiga jazzrocken som sträcker sig över hela albumet backar upp hans förtvivlan.
Tanken är att varje låt ska vara mäktig nog att kunna avsluta en livespelning.
”Brända skepp” är kanske det tydligaste exemplet. Den sju minuter långa balladen handlar om moderskänslor och en hemsk dröm där kvinnan i låten står hjälplöst kvar och ser på när hennes barn far illa: ”Hela havet står i lågor/Min kropp är inte med/Kan inte hitta ungarna/Och seglen brinner ner”.
Men sedan kommer räddningen, som här skildras av ett storslaget och befriande crescendo.
Det är så känslosamt att ingen kan lämnas oberörd.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik