Både helvete och himmelrike på festivalfältet
Publicerad 2025-06-07 20.50
SWEDEN ROCK När mitt sextonde besök på festivalen går mot sitt slut tänker jag på framför allt två saker.
1. Det är dags att sudda bort gubbrock-stämpeln.
2. Det finns en speciell plats i helvetet för personer som filmar på konserter.
NORJE. Jag förstår varför Tobias Forge skyr dem som pesten.
Jag syftar på konsertbesökare som sekunden musiken drar igång tar fram sina mobiler och sedan upplever hela, eller stora delar av, spelningen genom en skärm. De rör sig ofta i flock och är beväpnade med de största mobilfodralen du någonsin skådat.
Här på Sweden Rock finns de i överflöd. De hemsöker festivalområdets alla vrår och kanter likt skäggiga hemorrojder.
Under King Diamond och Dream Theater blir jag oerhört störd av skärmarma runt om mig. Men jag finner tröst i tanken att det finns en speciell plats i helvetet för dessa personer.
Utomjordiskt bra
Under fredagens spelning med Múr är situationen snarare den omvända.
Här ligger mobilerna tryggt i folks fickor. De flesta förloras omedelbart i bandets unika musikaliska universum. Utgångspunkten är post-metal och groove metal – tänk en kreativ korsning mellan Gojira och Cult of Luna. Men också oändligt mycket mer.
Den unga kvintetten (jag tror de är i tidiga 20-årsåldern) påstår att de kommer från Island. Jag tror snarare att de härstammar från en planet där avancerad musikteori lärs ut till spädbarn.
Sångaren Kári Haraldsson, ser ut som en uppenbarelse med sitt långa hår och sin svarta kaftan, kommer ensam ut på scenen med en keytar. Med försiktiga tryck på tangenterna bygger frontmannen sakta upp en närmast sakral spänning.
Många metalhöjdpunkter
Det tar en stund innan resten av bandet dyker upp för att framföra material från fjolårets självbetitlade debut. Ett album som inte bara golvade mig utan även öppnade upp marken under mig och svalde mig hel.
Jag trodde inte jag kunde bli mer frelsari (frälst på isländska). Men det kunde jag visst bli. Akten är trollbindande bra, från första till sista ton och trumslag.
Några timmar efter Múr bjuder Meshuggah på mer metalmagi, i månljusets sken dessutom.
Även då serveras jag en ny kandidat till min personliga lista med höjdpunkter som än så länge inkluderar (i urval): The Warning, Korn, Slipknot, Horndal, Samantha Fish, Sarcator och Orbit Culture.
Den här gubbrock-stämpeln som många är snabba med att sätta på Sweden Rock kan vi nog sudda bort här och nu, eller hur?
Men då ska det också nämnas att jag precis kommit in i presstältet efter ha blivit bländad av Glenn Hughes basspel – och vita tandrad – under Black Country Communion fenomenala framträdande på Festival Stage.
Satan vad den 73-åringen sjunger och spelar bra.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik