Yngwie Malmsteen behöver tagga ner
Publicerad 2021-07-23
ALBUM Ännu en gång insisterar Yngwie Malmsteen på att stalja in absurdum. Men det är som att spurta i ett långdistanslopp – det håller inte i längden.
Yngwie Malmsteen
Parabellum
Music Theories/Mascot
HÅRDROCK På förhand har Yngwie Malmsteen beskrivit ”Parabellum” som ett kompromisslöst album. Han säger sig ha haft helt fria tyglar i studion och gjort precis som han vill, utan hänsyn till någon annans tycke eller smak.
Det är lika livsfarligt som det låter.
Ännu en gång stajlar den ikoniska gitarristen med sin Stratocaster och sina neoklassiska böjelser. Det mesta får strängarna på alla andra gitarrer att vilja självantända av skam och mindervärdeskomplex.
Problemet är åter igen att allt annat nedprioriteras. Låtstrukturerna, texterna, produktionen – you name it.
Ljudet tar mest stryk. Trummorna, som jag gissar är programmerade, får Lars Ulrichs burkbankande på ”St Anger” att framstå som avslappnande ASMR i jämförelse.
Det är inte bara frustrerande utan också synd. Framför allt förtar det effekten av att Malmsteen har vuxit till en skaplig sångare sedan sist. Faktiskt har han tagit sjumilakliv sedan den bluesiga coverplattan ”Blue lightning” från 2019.
Dessutom är han något intressant på spåren med inledande ”Wolves at the door” och ”Relentless fury”, två av skivans fyra spår med sång. De liknar nämligen fullständiga låtar.
Det här med kompromisser hade inte varit så dumt ändå.
BÄSTA SPÅR: ”Relentless fury”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik