Tame Impala är ett av sin tids bästa liveband

Publicerad 2022-08-12

Kevin Parker känns som en ödmjuk rockstjärna på scen.

WAY OUT WEST Det börjar lite trögt. Men i slutändan blir Tame Impalas storslagna scenshow en av festivalens mäktigaste stunder.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Tame Impala
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: Hela festivalen. Längd: 90 minuter. Bäst: Stämningen under ”Let it happen” och ”The less I know the better” är någonting utöver det vanliga. Sämst: Den aningen sega början.


GÖTEBORG. I ett nio år gammalt klipp intervjuas den då 27-åriga Kevin Parker av en barnreporter, som en del av serien och Youtube-kanalen ”Kids interview bands”. Frågorna lyder ”Brukar du dagdrömma när du står på scen?”, ”Vilken är den godaste maten du ätit på turné?” och ”Kan du nämna alla medlemmar i Spice Girls?”.

Parker, som precis släppt sitt hyllade andra album ”Lonerism”, känns lika blyg som ödmjuk. Han sitter med armarna i kors, tittar ner och funderar noggrant över svaren.

Men redan då definieras Tame Impala av en självklar storslagenhet, inte minst som liveband. Kombinationen av Parkers kosmiska melodier och bandets färgstarka scenshow fångar in och hänför även den som står längst bak i publikhavet.

Fyra album in i karriären kommer australiensarna till Way Out West med genomskärande laserstrålar och ett gigantiskt rymdskeppsliknande ringljus som hänger över dem under hela spelningen. Det är en av ljusshowens viktigaste beståndsdelar. Den gigantiska ringen släpper ut rök, byter färg från ord till ord och blinkar i takt till musiken.

Parker skriker ut ett rungande ”Are you ready?” så fort han kliver upp på scen med sitt liveband. Publiken jublar, men sångarens röst drunknar i musiken vilket skapar ett visst antiklimax.

Det här är den första spelningen bandet gör på två månader, förklarar Parker. Och det tar en stund innan de känns helt varma i kläderna. Frontmannen rör sig försiktigt fram och tillbaka med en hand på mikrofonstativet. Han förmedlar aldrig känslan av att vilja leka allsmäktig rockstjärna. Det känns snarare som om 36-åringen från Sydney genuint velat ägna sig åt musiken och bara råkat hamna på världens största scener.

– Ska vi dra upp tempot? Ska vi go crazy? frågar han.

Publiken skriker. De har väntat på det här och dansar hela vägen genom ”Elephant”. Bandet försvinner nästan i den starka ljusshowen, men de låter helt enastående och backar ständigt upp Parkers sång och falsett med fullkomlig precision.

Och så fortsätter det, med band och publik i perfekt symbios. Det enorma folkhavet är med hela vägen, de sjunger sig hesa och klappar frenetiskt med i låtar som ”Eventually” och ”Feels like we only go backwards”.

Det är en helt rimlig reaktion. När laserstrålarna lyser över en och basen slår tungt i kroppen känner man sig som en livsviktig del av bandets universum.

Det gör Tame Impala till ett av samtidens mest intressanta liveband.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik