Van Morrison fyller Skansen med blues
Publicerad 2022-06-09
KONSERT Han målade in sig så rejält i ”gammal grinig antivaxgubbe”-hörnet under pandemin att det gick att börja tvivla på om han skulle hitta ut igen.
Men på Skansen är Van Morrison nästan sensationellt munter, åtminstone med hans egna mått mätt.
Van Morrison
Plats: Skansen, Stockholm. Publik: 4 436. Längd: 98 minuter. Bäst: ”Wild night” och ”Down to joy”. Sämst: Många bluescovers blir det.
Den sura, buttra auran har Van Morrison dragits med ända sedan han var ung och arg sångare i Them på 60-talet. Ibland, som i somliga av sina fåtaliga intervjuer, högst välförtjänt. På scen ofta inte.
Sedan jag började se Van Morrison-konserter i slutet av 80-talet har han de facto oftast verkat ha trivts rätt bra i rollen som estradör, sin trubbiga scenstil och sitt milt uttryckt sparsmakade mellansnack till trots.
Men under pandemin levde 76-åringen från Belfast med råge ut alla ”grinig gammal gubbe”-tendenser när han tämligen högljutt predikade missnöje över att inte få åka ut och spela och även intog en närmast konspirationsteoretisk antivax-hållning som han dessutom hade det synnerligen dåliga omdömet att göra musik av.
Så även om Morrison sitter på en låtskatt som hör till rockhistoriens allra finaste har det varit rätt svårt att tycka om honom ett tag.
När han nu äntligen får ge sig ut och turnera igen väljer han emellertid att inte älta covidteorier och halvgrumliga politiska idéer utan fokuserar klokt nog på det han kan bäst.
Med ett synnerligen kompetent åttamannaband bakom sig låter den lille farbrorn i laxrosa kostym, blå hatt och mörkgröna pilotbrillor kärleken till gammal blues och r’n’b flöda.
Väldigt mycket av den nya musik Morrison skrivit på senare år har lutat sig kraftigt mot den tradition av swing, jump blues och bebop som han själv växte upp med, och orkestern är onekligen skicklig på det lediga walking blues-sväng som dominerar en ganska stor del av setet.
Jag har heller verkligen inget emot en John Lee Hooker-rökare som ”Think twice before you go” eller Etta James-bekanta ”Just a little bit” när de tas så väl om hand som av Morrison och hans musiker. Särskilt kul blir bluesen i några nummer där uppvärmaren James Hunter kommer in och hjälper till med både sång, gitarr och munspel.
Men Morrisons lust att roa sig själv och blåsa sax i gamla och nygamla personliga favoriter blir, som så många gånger förr, på bekostnad av klassikerna. Vilket i vanlig ordning känns lite smärtsamt att konstatera då han fortfarande gör de katalogklenoder som väl dyker upp väldigt bra.
När huvudstadens kanske vackraste konsertplats sveps in i en mild kvällsbris och en av tidernas största blue eyed soul-röster glöder i ”Days like this”, ”Full force gale” och ”Wild night” går det tveklöst att ha det sämre.
En höjdpunkt blir även ”Down to joy”, som Morrison skrev redan 1970 men inte släppte officiellt förrän i en nyinspelning till Kenneth Branaghs film ”Belfast” i fjol, vilken för övrigt gav honom karriärens första Oscars-nominering.
Mannen med den gyllene mikrofonen lyckas således ganska fint med att vinna tillbaka vårt förtroende i kväll. Men även om jag på ett sätt verkligen respekterar hans sätt att gå på egen känsla i stunden är det som vanligt svårt att inte tänka på vilken enorm kväll det kunde ha blivit, med bara lite mer ambition att omfamna den egna historiens finaste pärlor.
Van Morrison spelar även på Mölleplatsen i Malmö i morgon fredag.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik