Adeles röst rycker upp nackhåren med rötterna
Markus Larsson hyllar nya skivan ”30”
Uppdaterad 2021-12-03 | Publicerad 2021-11-17
ALBUM Inget som Adele har gjort tidigare kan förbereda lyssnaren på skivans bästa låtar.
Adele
30
Sony Music
SOUL Ibland kommer ingen i närheten av Adele.
På många sätt dominerar den lagom produktiva 33-åringen från London musikindustrin genom att bryta mot reglerna.
I stället för att peppra strömmade musiktjänster med nya låtar håller hon sig i undan i sex år. Taktiken att gästa andra artisters låtar för att inte försvinna från radarn verkar också främmande.
Låtarna och skivorna känns sällsynta och exklusiva. Ingen vet hur länge det dröjer innan hon ger ut en ny låt igen. Därför bygger låtarna och skivorna upp en uppmärksamhet och hype som musik sällan eller aldrig får längre.
”30”, som förmodligen är döpt efter hennes ålder när inspelningarna började, handlar om Adeles skilsmässa. Hon bröt med maken Simon Konecki tidigare i år. Men det är i första hand inget sedvanligt skilsmässoalbum som sjunker ner i panikångest och sorg. Det handlar mer om de komplicerade känslorna av att vara personen som lämnar i stället för att bli lämnad. Skulden över att inte förstå sig själv och att inte vara nöjd.
I en intervju i rockmagasinet Rolling Stone förklarar Adele att mycket på albumet riktar sig till hennes son, att hon vill förklara för honom vem hon är och var hon kommer från bortom mammarollen.
Flera producenter och låtskrivare från förra skivan ”25” återvänder till studion, däribland svenskarna Max Martin, Shellback och Ludwig Göransson.
Låten som Max Martin och Shellback har sina namn under, ”Can I get it”, är kanske albumets enda felskär. Den akustiska gitarren från George Michaels ”Faith” och Maroon 5-visslingarna känns mest som ett pliktskyldigt sätt att garantera en radiohit. Resten tillför inget särskilt alls. Det är den fula ankungen som inte blir en svan.
Ludwig Göransson ligger i sin tur bakom inledningen ”Strangers by nature”. Den låter som en svartvit Hollywood-film. Adele hade också Judy Garland i åtanke efter att ha sett filmen ”Judy” med Renée Zellwegger.
Musikhistorien är ständigt närvarande i musiken utan att vara för påträngande. Adele samplar bland annat jazzpianisten Erroll Garner i ”All night parking” och får till en blandning av nu och stenkaka. Hon smyckar hela tiden låtarna med orglar och soulkörer från 60- och 70-talet. Utgångspunkten är som vanligt analog. Allt Adele gör börjar alltid med de klassiska albumen av och med Donny Hathaway, Stevie Wonder, Elton John, Carole King och Aretha Franklin.
Med en annan röst hade det kunnat bli karaoke. Det handlar nödvändigtvis inte om vad Adele sjunger, utan hur. I många låtar sjunger hon aldrig en refräng eller versmelodi på samma sätt, hon förändrar dem längs vägen, och skapar illusionen om att allting är inspelat i en tagning.
Den effekten blir framför allt tydlig i de fyra avslutande låtarna ”Women like me”, ”Hold on”, ”To be loved” och ”Love is a game”. Tre av dem är producerade av Inflo, som bland annat har det hemliga och magnifika soulkollektivet Sault på sin meritlista.
Musiken anpassar sig till Adeles röst och inte tvärtom. Den svävar genom rummet och uttrycker en storm av mänskliga känslor.
Och inget hon tidigare har gjort kan rimligtvis förbereda lyssnaren på ”To be loved”. Nej, inte ens ”Someone like you” eller ”When we were young”.
Pianoackorden trycks ner så långsamt att man nästan tror att låten ska hinna ta slut innan nästa klingar till. Adele fastnar i sin tur i en känsla som växer och växer och växer. Intensiteten får nästan rösten att spricka. Det är som att hon hittar på orden och uppfinner sångmelodin i stunden, drar ut på dem och växlar och växlar upp. Om hon släpper taget om låten går hon sönder.
Rösten rycker upp nackhåren med rötterna. Det är utmattande, knäckande och förtrollande på samma gång.
Där är ingen annan i närheten av henne, igen.
BÄSTA SPÅR: ”To be loved”.
Fotnot: ”30” släpps 19 november.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik