Ödesmättad poesi som dröjer sig kvar

Joacim Forsén

helskärm

Mando Diao

Infruset

Columbia/Sony

POESIROCK Våren 2002. En debutant som inte ens hunnit släppa sin första ep presenteras som ett av förbanden på den kommande Kalasturnén.

Fem killar från Dalarna som nätt och jämt tagit sig över 20-strecket ska värma upp på Kents spelningar, ett band som med ”Vapen & ammunition” står på sin absoluta topp kommersiellt.

Borlängebandet har fått en unik trampolin rakt ut i Rocksverige.

Andra kanske skulle sitta lydigt med mössan i handen men medlemmarna vevar med armar och skriker sig hesa i medierna. Kent är ”ett trött dansband” och ”lika spännande och revolutionära som Vikingarna”.

Utspelen vittnade givetvis om ett tonårsnaivt självförtroende utöver det vanliga. På nåt plan kanske också om mod. Att ge sig på landets största rockband var lika uppkäftigt som oväntat. Det var sånt man inte gör.

Tio år senare är Mando Diao så långt ifrån den där arroganta hybrisen att jag skulle ha svårt att övertyga en okunnig om att det är samma band. Tio år senare visar bandet upp stort mod, oförställt och på riktigt.

Som 20-åringar hade Gustaf Norén och Björn Dixgård predikat att de var bäst i världen på att skriva svenska texter. I dag, när de för första gången överger engelskan, konstaterar de ödmjukt att de inte är bra nog att skriva på modersmålet. Tryggheten har medlemmarna odlat i skarven mellan slyngelåren och livet som småbarnsföräldrar. Alla spår av den uppmärksamhetskåta ungdomen är bortblåsta.

Att tonsätta den värmländske 1800-talspoeten Gustaf Fröding har gett ”Infruset” en rofyllt harmonisk ton. Stolt och nära naturen. Här finns ingen ängslighet och i stället för att skrika och vrida upp volymen bränner och verkar Mando Diao som tyst diplomati. Det är vackert och försiktigt, ändå blir låtarna till tunga ödesmättade pjäser som dröjer sig kvar länge, länge.

Producerat av Björn Olsson och vävt på täta stråkar, mjukt klaviatur och lena gitarrer bär Björn och Gustaf upp Frödings dikter med en tidlös musikalisk briljans som skulle skina helt på egen hand. Samtidigt sjunger frontduon bättre än någonsin. Stämmorna låter mjukare och tajtare.  

Mando Diao har aldrig varit längre bort från sitt hittigt garageskramliga jag som här. Det är väl egentligen sånt man inte gör.

Men Borlängebandet har aldrig låtit bättre.